Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 februari 1868, sida 1

cigarr, hvars make han aldrig hade rökt; askan var snöhvit och doften utsökt. — Om vi skulle spela ett parti? frågade Riazis-Bey. — Jag ämnade just föreslå det, svarade baronen. Och medan betjenterna ordnade spelbordet, tillade baronen: — Vet ni hvad som händt lille Vatinel? — Nej. — Hvad då? — Ni veta att han var fullkomligt läns. — Slopad som en ponton, sade Marianne. — Nå väl, en af hans vänner hade lemnat honom tvåhundra tusen francs med begäran att placera dem hos sin notarie. — Så oförsigtigt! inföll Venucci. — I stället tör att genast insätta dem, sade lille Vatinel till sig sjelf, att emedan han var förlorad, utan resurser, vore det dåraktigt af honom att ej göra ett förtvifladt försök. Han begaf sig till Tyskland med sin väns tvåhundra tusen francs. Ni veta att spelhusen der äro permanenta. I Homburg förlorade han etthundrafemtio tusen francs. — Ah! afbröt madame Pen-Hoöt, — man förlorar alltid i Homburg. — Men i Ems, fortfor baronen, — vände sig lyckan. Kanske det vackra landskapet är gynnsamt för spelaren! Inverkar mineralvattnet på korten? Allt nog, Vatinel sprängde banken flera gånger och återkom till Paris med sjuhundratusen francs. Han insatte tvåhundratusen hos sin väns notarie och började åter sitt glada ungkarlslif. — Och em han hade förlorat? frågade Jean,