Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 februari 1868, sida 1

sig nedsjunka, — säg mig, har ni någonsin älskat? Denna oväntade fråga tycktes uppväcka ett smärtsamt eko i Jean Deslions hjerta. Hans ögon tillslötos ett ögonblick, och han rätade ut sig konvulsiviskt likt en duellant, som erhåller ett värjstygn midt i bröstet. Denna känsla var likväl snart öfvergående. — Aldrig, madame, svarade Jean med köld. Marianne flyttade sin stol närmare och stödde sina båda armbågar mot sina knän, medan hon lutade sitt vackra hufvud mot sina händer. — Var uppriktig, återtog hon. — Ni är en vacker man och eger allt, som kan behaga. Mariannes sköna ögon betraktade Jean, som kände sig förvirrad. Den unga qvinnans på en gång okonstlade, men dock behagfulla ställning, hennes herrligt formade, bara armar och hennes till hälften skälmaktiga, till hälften frågande blick, — allt bildade ett förtjusande helt. Plötsligt frågade Jean: — Kommer inte herr grefven snart? Ett uttryck af förtret spelade kring Mariannes fylliga läppar. Dörren öppnades i detsamma, och betjenten anmälte: — Madame Venucci. Madame Pen-Hoät. Mademoiselle Fraise! — Ah, välkomna, välkomna! utropade Marianne, — ni visa alltid det koketteriet att låta vänta på er!