— Er egen syster undantagen, sannt, ganska sannt! Ocl vidare? — Vidare? . . Ingenting. — Jag vill då låta er förstå, att det är vådligt för er karl med ert utseende och egenskaper i öfrigt att så längt uppehålla sig med denna dame, och äfven ni bör i detta fal ej för blindt följa er systers anstiftan . . . — Min systers anstiftan. Hvilka insinuationer vågar n göra? Förklara er min kammarherre, eller! . . . — Lugna er, min grefve! Jag talar af idel vänskap fö er. Inte att grefvinnan Aurora har att befara någon rivalitet långt derifrån, hon är den första stjernan, men konung Au gusts hjerta är rymligt; der brinna flera offerlågor på en gång och man vill veta att grefvinnan Cosel der har sitt altare. N förstår nu det öfriga? — Högst förbunden för eder tjenstfärdighet! — sade Königsmark med ett medömksamt leende och ville lemna honom — Ännu ett ord! — bad Rosenberg och qvarhöll honom — I himlens namn, min bäste grefve, blottställ mig icke för er systers vrede, det vore fasligt! Ni känner fruntimren nog för att veta, att de alla vilja herrska öfver sina tillbedjare och icke tåla någon inkräktning i sin eröfring. Konungen tycker om manlig skönhet, men tål ej att öfverträffas af någon. Behöfver jag säga mera? --Nog, mer än nog! — svarade Königsmark och ville ånyo lemna honom. — Ni lofvar mig alltså? .. — Var lugn! — bad Königsmark och slet sig från honom. Rosenberg nickade med en beskyddaremin efter honom och kastade spejande blickar kring samlingen för aut erfara effekten af denna hans förtrolighet med den utmärkte främlingen. NITTONDE KAPITLET. Jagten. Bland de nöjen, hvarmed konung August ville fördrifva tiden för Königsmark, var äfven en vildsvinsjagt, hvilken i äfventyrlighet och vågsamhet föga skulle gifva de beryktade