Bismarck till slutet — att besticka provinsen Hannover eller tillköpa oss dess tillgifvenhet; men vi hafva önskat att genom en grannlaga behandling äfven vinna de mindre insigtsfulle, så att de skulle säga: man behandlar oss med välvilja, vi hafva icke värre än förr. Vi önska att ingifva förtroende samt att visa förtroende; vi vilja godtgöra, hvad förnärmande tal i denna församling måhända hatva skadat. Regeringen vidblifver sitt förslag i hela den preussiska politikens intresse; den skulle anse sitt förslag nyttigt och nödvändigt, t. o. m. om alla de hannoveranska deputerade röstade så, som om de blifvit valda i den preussiska residensstaden Berlin. Detta sidohugg åt de deputerade för Berlin, hvilka alla höra till framstegspartiet och äro emot förslaget, mottogs med mycken munterhet. Debatten fortsattes den 5 dennes, då grefve Bismarck ånyo tog ordet, för att framhålla, det regeringen måste vidblifva förslaget i sin helhet och derföre tillbakavisa hvarje partielt understöd. I ett telegram från Berlin berättas, att förbundskanslern yttrat till cheferna för det konservativa partiet (hvilka alla mer eller mindre luta till en modifikation af förslaget), att han, om de icke understödde honom i närvarande fall, måste söka förlägga regeringens tyngdpunkt till de andra partierna. Det synes likväl icke lida tvifvel, att regeringens förslag skall blifva antaget i oförändradt skick. I deputeradekammarens möte den 5 dennes kom åter på tal decentralisationen i provinsernas styrelse och inre förvaltning. Grefve Bismarck upplyste vid detta tillfälle, att han länge haft den planen att återgifva Tyskland dess gamla kretsindelning, eller att åtminstone företaga en ny indelning i provinser efter de särskilda folkstammarne, men att han afstått derifrån, med anledning af det starka motstånd, som han varit viss på att möta i Hannover och Chur-Hessen. För öfrigt hade det för honom blifvit tydligt, att det nuvarande förhållandet, som gjorde nödvändigt att om hvarje obetydlig utgift korrespondera genom fem olika instanser, vore löjligt och ohållbart. Deputeraden Braun från Wiesbaden riktade under samma möte några anfall mot frih. Vincke, emedan denne i sitt här ofvan omnämnda tal hade fordrat, att de annekterade länderna skulle med ödmjukhet inträda i det preussiska statssamfundet. ,Det är icke sådane talare, som frih. Vincke, — sade han — som eröfrat Tyskland åt oss, utan Preussens konung och dess armå. Den preussiske ministerpresidentens åsigter om nödvändigheten afs en decentralisation bevisar hans säkra statsmannablick. Från Lingen (i Hannover) meddelas till ,Kreuz-Zeit., att polisen på jernvägsstationen Salzbergen den 2 dennes tagit 18 unga män, hvilka alla skulle till Holland, för att ,låta värfva sig till den hannoveranska legionen. De tagna lära varit rikligt försedda med pengar. En del värnepligtiga säges hafva lyckligt kommit öfver gränsen. Den från revolutionsåren 1848 och 1849 bekante tyske republikanen Karl Schurz, som etter tyska parlamentets upplösning måste fly till Förenta Staterna, der han sedan arbetade sig upp till en ansedd ställning och af kabinettet i Washington blef använd i flera diplomatiska uppdrag, uppehåller sig för närvarande i Berlin, ger han är föremål för mycken uppmärksamhet. Grefve Bismarck har flera gånger bjudit honom till: sig och samtalat med honom om amerikanska förhållanden. ÖSTERRIKE. I den exposå af de utländska angelägenheterna, som baron Beust förelagt delegationerna i Wien, säges om den orientaliska frågan, att Österrikes folkrättsliga förpligtelser och goda förhållande till sultanens regering afhållit ifrån att understödja upproret på Kandia. Exposen framhåller det stora intresse, som Österrike har för ett tillfredsställandefordnande af förhållandet mellan turkiska regeringen och den kristna befolkningen i Turkiet, samt hänvisar till Österrikes förmedling i striden med Montenegro och trågan om de serbiska fästningarne, samt till Rysslands sträfvanden att framkalla ett gemensamt uppträdande från de europeiska stormakternas sida, hvilket skulle gå ut på att befria de kristna i Turkiet från de inskränkande bestämmelser, som nu äro gällande för dem. Det resultat, som dessa steg från Österrikes sida hade, svarade icke mot de förväntningar, man hade hyst. De väsendtligaste af de invändningar, som varit anförda från vestmakternas sida, vände sig om de fördelar, hvarmed man skulle söka vinna Rysslands medverkan. Man har uttalat en besynnerlig och allkens ÅRE