preussiska staten! Är det icke en stor heder för en sådan liten stat att tillhöra en mäktig stormakt och genom sina representanter kunna tala ett ord om Europas angelägenheter? Denna vinst kan — efter mitt förmenande — icke uppvägas med pengar. Man gör således rättast uti att uteblifna med klagomål, samt att först erkänna hvad Hannover vunnit. De ärade herrarne från Hannover klaga öfver tunga skatter, hvilka i medeltal skulle vara högre än i de gamla provinserna. Godt! men häraf följer, att provinsen har en större skatteförmåga samt att dess innevånare äro mera välmående; detta är ju ett stort företräde! För öfrigt finnes intet skäl att klaga öfver skatternas förhöjande; ty om Hannover hade förblifvit sjelfständigt, skulle det likväl kommit in i nordtyska förbundet och blifvit nödsakadt att betala mera än nu efter annexionen. Vi, som tillhöra de gamla provinserna, hafva i ett halft århundrade måst bära bördorna för hela Tyskland. Om nu småstaterna måste betala något mera än förr, så är detta billigt och rätt. Om man noga öfverväger allt från begge sidor, så ställer sig saken helt annorlunda än de ärade deputerade från Hannover förmena. Det är icke Hannover, som medför ett stort kapital till Preussen, utan det borde egentligen gifva en stor summa penningar tillk. Vincke genomgick derefter alla militära, financiella och kommersiella fördelar, som Hannover blifvit delaktigt utaf genom annexionen till Preussen, samt kom till slutet till det resultat, att Hannover — strängt taget — borde betala åtminstone 30 mill. th. till, för att ega rättighet att få del uti den preussiska statsförmögenheten. Då talaren omsider yttrade: , Nu är jag färdig med min beräkning, utropade de hannoveranska deputerade: Gud vare lof! Detta utrop föranledde Vincke till nya anfall mot förslaget; specielt framhöll han, att det i politiskt afseende var betänkligt, enär Hannover derigenom skulle blifva en stat i staten. Sedan ännu flera talare, hvaribland Lasker, Reichensperger och hannoveranske deputeraden Miquel, hade talat dels för, dels emot förslaget, tog grefve Bismarck till ordet. Ministerpresidenten framhöll, att det funnes två väsendtliga skäl, som förmått honom att understödja hannoveranarnes önskan om en provincialfond. Det första skälet var, det han önskade att för provinsen så mycket som möjligt lätta öfvergången från de gamla till de nya förhållandena; det andra var, att han vid detta tillfälle kunde genomföra sin länge hysta plan om en större decentralisation och sjelfständighet i provinsernas hela ställning och administration. ,, Med afseende på den första punkten — sade grefve Bismarck — har jag rättat mig efter önskan bland dem af våra vänner i Hannover, som hafva brännt upp sina welfiska skepp, och på hvilkas kraftiga understöd vi så mycket mera kunna lita, som de hafva så grundligt komprometterat sig genom sina preussiska och tyska tendenser, att ett återupprättande af det gamla tillståndet skulle förorsaka dem större skada, än den preussiska staten. Ministerpresidenten framhöll deretter, att hannoveranarne med en viss rätt påstå, att de medfört en stor förmögenhet till Preussen (hvilken, då den kapitaliseras, representerar mellan 300 och 400 millioner), samt att det var den preussiska regeringens pligt att komma de mindre insigtsfulla eller mindre välvilliga hannoveranarne till hjelp, då de trodde sig böra knota öfver de nya skatteförhållandena, påstående, att ,,den preussiska statsvagnen smörjes med vårt fett. För öfrigt måste han (Bismarck) gifva Vincke rätt deruti, att Hannover, likasom de andra tyska småstaterna på sin tid, hafva legat på latsidan och åt Preussen öfverlåtit bördan för hela Tysklands militära försvar. ,Ja, mina herrar, — fortfor han — dåraktiga åtgärder för landets försvar straffa sig alltid sjelfva; Hannover har mäst böta derför med förlusten af sin sjelfständighet, och så skall det gå hvarje stat, som låter det fattas tillräckliga medel för landets försvar. Ministerpresidenten slutade med att förnya det löfte han gifvit i utskottets möte, genom att högtidligen förklara, att det var samtliga ministrarnes beslut, likasom det äfven var konungens afsigt, att framgå på samma väg med afseende på provinsernas större inre sjelfständighet, samt att redan i nästa statsbudget förelägga bestämda förslager om, att en väsendtlig del af statsinkomsterna och utgifterna skola öfvergå på de provinciella budgeterna. Att det icke alltid kan vara lika stäldt med den ena provinsen, som med den andra, ansåg han naturligt och tydligt. Det har icke varit vår afsigt — yttrade grefve