på förklaringen till detta sällsamma uppförande: — IIvad behagar ni, min herre? — Ni igenkänner mig då icke? — svarade den tilltalade med nästan slutna läppar och en liten hväsning i uttalet, såsom af vakanser i munnen. — Nej, jag tillstår! De många fremmande ansigten och skiftande bilder, som under krigslifvet framställa sig för våra ögon, utplåna ofta ur vårt minne förut bekanta föremål, hvilket ni torde hafva godheten taga som en ursäkt för den glömska, hvartill ni finner mig skyldig. — Mycket förbunden! — sade den frågande. — Mitt namn är Rosenberg. — Rosenberg? . . Rosenberg? . . Ah, jag minnes, i Hannover ... — Ni var mycket ung då, — skyndade Rosenberg att afbryta — och ... och ... tiden har utvecklat edra fördelar sedan dess; ja, min grefve, man måste tillstå att lyckan och förtjensten äro er begge lika bevågna, och jag skattar mitt öde att under sådane omständigheter få den äran återförnya vår bekantskap. Königsmark log åt dessa tillskrufvade fraser, hvarunder han fann meningen vara en önskad glömska af gammalt groll. — Ni hyser alltför goda tankar om mig, och jag är er oändligen förbunden för edra vänliga tänkesätt, — sade han. — Jag ber er vara öfvertygad om det intresse jag alltid för er hyst och anhåller att, som en gammal vän, få giva er några välmenta vinkar. Königsmark, som drog sig till minnes, att till hans svagheter äfven hörde den att göra sig vigtig, lämpade sig leende efter hans åstundan och ställde sig lyssnande till hans förfoande. ; Rosenberg tog honom vid armen och förde honom afsides, så att han kunde ses af hela samlingen; derpå sade han med hemlighetsfull min och hviskande röst: — Min bäste grefve, ni är här fremling och obekant med förhållandena, vänskapens röst torde derföre kunna gagna er. Vet ni hvem det var, med hvilken ni så länge samtalade? — Grefvinnan Cosel. — Godt, men vet ni hvem grefvinnan Cosel är? DLen skönaste af damerna vid konung Augusts hof.