kungliga svenska björnjagterna efter, enär de hetsade djuren icke skulle fällas med skjutvapen, utan med korta spjut eller huggare. Dagen blef utsatt och syntes gynnad af det vackraste väder. Det var en lifvande anblick att se den lysande jägarskaran aftåga med konungen, den starke och manligt stätlige August, i spetsen på sin mjölkhvite springare, som frustade och snös och med krummande rörelser tillkännagaf sin otälighet och sin stolthet öfver sin kunglige ryttare. Vid sidan af denne red Königsmark, till utseende och gestalt lika präktig, och dertill med egendomligheten i sin hela hållning af denna psykiska öfverlägsenhet, som intelligent bildning och ett vunnet herravälde öfver passionerna alltid påtrycka sin man. Begge buro de en nätt åtsittande jagtdrägt, med ett smalt bälte om lifvet, hvarvid det lätta vapnet bars i en kedja af guld. Begges hattar voro prydda med med en kort, svart plym och uppfästade vid sidan med en gyllene agraff, hvilken på Augusts hade formen af en kunglig krona och utgjorde den väsendtliga skillnaden i deras klädedrägt. Efter dem följde de herrar, som skulle deltaga i det kungliga nöjet, så jagtbetjeningen med hundarne, hvarefter de öfriga för tillfället behöfliga tjenarne afslutade tåget. Bland de i sällskapet befintliga var äfven Rosenberg. Ej att han var farlig för skogens djur. Han var hvarken roflysten eller blodtörstig. Dertill började hans ledamöter att opponera sig mot alla snabba eller ansträngande rörelser; men trotsande alla vedermödor tör äran att vara bland de utvalda af konungens närmare krets och smickrande sigmed föreställningen att kunna dölja åldrens insteg genom att offra på ungdomsnöjenas altare, gaf han sig ofta till pris både åt konungens och hoffolkets löje, hvilket sistnämnda han skref på afundens räkning. Anlända till jagtparken lössläpptes hundarne. Innan kort hade de vädrat spåret. De började drifva. Skallet blef ifrigare. Hornen smattrade och jagtropen ljödo. Det blef ett lif och lefverne i skogen! De uppspårade djuren flydde mellan buskar och snår, sargade af sina förföljande fiender. Fradga och blod stänkte i spåren af deras väg, och med flämtande andedrägt stridde de för sitt lif och sin frihet. (Forts.)