Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 februari 1868, sida 1

mA — — ——— F— nådde han slutligen gården och dereftet trottoiren vid rue de la Vrilliere. På andra sidan om gatan hade en öp pen kalesch stannat. En ovanligt vacker, ung dam, vårdslöst hvilande på vagnsdynorna, samtalade med en ung man, klädd efter sista modet hvilken satt baklänges. Damen lekte med sin solfjäder. Ett kanske något tvunget småleende förhöjde hennes fägring. En liten hatt, stor som en mussla, hvilade på hennes rika, blonda hår och var fästad med en knut af blått sammet Denna hatt på detta hår liknade en fjäri! på ett ax. Vid den unga damens behagfulla rörelser frasade hennes blå sidenklädning. Då den unge mannen såg Jean Deslions komma ut på gatan, steg han ur kaleschen. — År ni inte grefve de Navarrans skogvaktare? frågade han. — Jo, min herre. — Ni heter ju Jean Deslions. — Ja, alltsen jag kom till verlden. Och Jean tänkte dervid: — Hvad kan den här fina herrn vilja, som stiger ur en kalesch för att komma och tala med mig? I Paris finnas utstuderade skälmar. Jag har ofta läst i tidningarne att de hitta på allt möjligt för att komma åt andras pengar. -Jag måste vara på min vakt. — Jag är baron de Maucourt, fortfor den unge mannen, — herr de Navarran har nyss lemnat mig; han har kommit med iltåget, och hans vagn, som är snabbare än edra ben, har satt honom i tillfälle att meddela mig ett uppdrag.