Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 februari 1868, sida 1

Klockan nio afgick ett tåg till Houdan. Om grefven ej kom till denna dam, såsom man hade sagt, nå då hade Jean endast fått vänta förgäfves. Det var endast ett dröjsmål af fem eller sex timmar, och emedan herr de Navarran ämnade blifva borta i flera dagar, så betydde det ej någonting. — Nå väl, min herre, sade han till den unge mannen, — var så god och gif mig madames adress. — Visst inte, svarade herr de Maucourt. — Paris är fullt af snaror, det skulle vara oförsigtigt att genomströfva gatorna med en så betydlig summa på fickan. Ni skall åka med oss. — Jag? utbrast Jean häpen. — Ja visst. Ni har ju varit sjöman? — Ja, min herre. — Nå väl, jag har sjelf varit sjöofficer. Soldaten och sjömannen äro på sin plats öfverallt. Och i det herr de Maucourt fattade Jeans arm, förde han honom fram till kaleschen. En betjent öppnade vagnsdörren och stängde den, sedan den unge mannen och Jean hade satt sig, den förre bredvid damen och den sednare på framsätet. Kusken klatschade med piskan, och vagnen tog vägen utefter rue Vivienne och boulevarden. — Jag får för er presentera en redlig man, hade baronen sagt till madame de För. Hon hade med ett småleende besvarat Jeans helsning. — Kom ihåg detta namn, återtog f. d. sjöofficeren till Jean Deslions: — Marianne