Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 februari 1868, sida 3

Norrskenet. Höga norrsken, än du vakar Med ditt klara himlabloss, Under det att Bore skakar Snöig mantel öfver oss! Himlens drottning, dagens öga, Somnar in, men du står qvar Vid dess bädd, och på den höga Banan tyst din ljungeld far. Ingen skådat än din källa, Klara ljusflod i det blå! Karske nära dig den sålla Öp Atlantis är ändå. Dp op sjönk med sina tempel, MM u rand sttes k Af Miade I Och när lavagnen ru Öfver isig orde: Höjes öfver gröna kullar Denna offerflamma der. Dag och natt hon sammanyiger Med sin sköna helgonglans, Och utöfver fjellen stiger Hennes purpurröda krans. Sjunkna överld, stig ur vågen, Polda sol, gack upp igen! Tempelpammor, lågen! lågen! Högre upp mot himmelen Himmel, famna åter jorden! Bröllopsfacklan är ju tänd; Se, hon blänker der i Norden! Är din brod ej af dig känd? Slockna facklas, så du ropar, ,Ej en flåckad brud är min, Synd och last hon påsig hopar, Synd ej kommer Yill mig in. Men I tidens spira faller Uti evigbetens hang Brytes jordens ängselgalley. nenskans pröfvoland I 2