Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 februari 1868, sida 4

Ejerran är mitt land. (Ur Helsingfors Dagblad.) Fjerran, fjerran! Tyst jag ögat lycker Och i drömmar ser jag dig igen, Och en bitter tår jag söndertrycker, Den var blod en gång, du fjerran vän. Mindre tungt det var i kalla tältet, När jag blödde utur djupa sår, An att vandra här kring blomsterfältet, Iy dess doft, dess skönhet är ej vår. Främling! du som fått en egen hydda Och kanske en trogen vän i den, Som ej sörjer öfver drömmar, flydda Och en hembygd, sjunken med dess män; Du, som aldrig kännt hur tungt ett minne Af en fallen storhet, engång vår, Tynger på den landsförvistes sinne, Du vårt lif och öde ej förstår. Främling! du, som lycklig går att taga Hem din andel utaf stilla fröjd, Jag begär ej att för dig få klaga, Tyst jag vandrar, under smärtan böjd; Men jag frågar: ,,om från stridens hetta Du en sårad skulle möta, kan Lidandet du håna? Kan du detta Och dock säga att du är en man? Främling! jag begär ej dina tårar, Ej din ömkan, ej ditt. lof och pris. Men jag önskar att ditt hemlands vårar Ej förbytas må i snö och is; Att rär ömt du tänker på din maka, Du ej gråter för dess tunga lott, Att sin hembygds ljufva lugn försaka, Eller hemma föda slafvar blott. Kanske då du skulle bättre ana Våra känslor och vårt vilda mod. Kanske följde äfven du vår fana Och, fast hopplöst, göt med fröjd ditt blod. När i fjerran vinkar vattenbandet, Hjortens bana intet bråddjup stör; När i fjerran vinkar fosterlandet, Mannen når det eller också dör. Tancred.