ligtvis — svarade hon med ett af sina effektfullaste leenden — då det beror af honom om jag af er skall lyckliggöras genom beviset af ett nytt ynnestprof. Den gamle fursten fann sig smickrad och bad henne förlita sig på hans förmåga af sakens bedrifvande. Grefvinnan log med ett uttryck, som innebar ännu mer förtroende till sin egen. Emellertid grep kurfursten, sedan han smickrat Königsmark med några tillfälliga bevis på sin gunst, saken an. Hans löften voro lysande och stannade icke vid mindre än en furstekrona, den han ville förmå österrikiska kejsaren att, af tacksamhet för den erhållna krigshjelpen, skänka hans gunstling. Königsmarks förlägenhet vid detta förslag låter knappast tänka sig. Han hade bestämt de omtalade dyrbarheterna till prinsessan. Deras sällsynta skönhet och värde berättigade dem dertill. Henne eller — ingen. Han hade i tankarne sett dem pryda hennes ljusa lockar, hennes sköna panna, hennes alabasterhvita hals; de hade derigenom fått ett slags helgd för hans inbillning, och nu skulle han afstå dem till en qvinna, hvars kärlek han afskydde och hvars hat han fruktade? . . . Aldrig! I denna brydsamma dilemma fann han blott en enda utväg. Ehuru motbjudande den var honom, tvingades han dock af nödvändigheten att begagna den. Han ursägtade sin vägran under föregifvande att hafva gifvit sin syster Aurora lötte om dessa smycken, och att han således ej mera hade den egande rätten till dem. — Ni gör väl icke saken till en omöjlighet, för det? — frågade kurfursten. — Er sköna systers kungliga kurfurste) torde icke kunna tillskynda er de fördelar jag bjuder. — Jag lemnar åt ers durchlaucht att bedömma chanserna för möjligheten af att en qvinaa skulle afstå sina prydnader till förmån för en annan, — sade Königsmark. Den gamle fursten skakade på hufvudet. — Therese skall bli förtviflad. Vi skola försöka det yttersta. Ni skall bli min underhandlare, grefve, med full makt att stipulera vilkoren. Ni måste lofva mig det. Königsmark bad kurfursten ingenting vänta af sin bemed) August II, konung i Polen.