Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 februari 1868, sida 2

kyssar. — Men denna er systers kapris var ingalunda förtjusande och måtte aldrig, det förbehåller jag mig, efterföljas a er, min engel! Hör ri det? — Det beror på er, min furste: — På mig? — I sista och afgörande rummet. — Då kan jag vara lugn och äfven ni. Men ni måst förklara mig denna gåta! : — Ingenting kan vara mera solklart: Man njuter int den lyckan ostraffad att vinna nåd för en furstes ögon. V:. äro hatade, afundade, förföljda, min stackars syster och jag Hon har vikit för kabalen denna gång, härnäst blir turen min — Hvem har kabalerat mot henne, och hvem skall våge göra det emot er? — frågade kurfursten häftigt. — Jag nämner ingen, — sade grefvinnan och lade fingret på munnen med en hemlig min. — Men den skulle vara alltför kortsynt, som ej funne hvar högsta intresset finnes att jaga oss ur fältet. — Och grefvinnan satte sin näsduk för ögonen. — Jag råder ingen att försöka bortjaga er. — Utan tvifvel, ädle furste, skall ingen möda sparas att beröfva mig er ynnest . ... — Det skall vid första försöket afböjas. — Men vid andra, tredje, fjerde? Ihärdigheten skall segra. — Och hon lät höra en snyftning. — Bort med dessa barnsligheter, min skönaste engel! På mig behöfver ni icke tvifla. Men inga tårar i edra vackra ögon vill jag veta af; bara glada miner och lustiga leenden! Säg, hvad ni åstundar till er förnöjelse? Begär af mig hvad ni helst önskar, och det skall tillhöra er! — Ack, nådige herre, då ni försäkrar mig om fortvaron af er ynnest, er ömhet, borde jag ingenting mera önska, vore det ej för att genom vedermälet af edra oförändrade tänkesätt mot mig afväpna mina fiender. — Ni är förtjusande; min lilla grefvinna! — sade kurfursten, smickrad, och tog hennes hand i sin. Grefvinnan lemnade honom plats; bredvid sig i soffan, lutade sitt hufvud mot hans axel och tycktes falla i djupa tankar.