UTRIKES, ÖSTERRIKE. I ungerska delegationens möte den 31 Januari upplästes ett svar från riksminiBteren på Ghiceys och Kerkapolyis förut omtalade interpellationer, i hvilket förklaras, att benämningen riksministeren bäst passar till de för monarkiens begge halfdelar gemensamma angelägenheterna, samt att ministeren ingalunda eftersträfvar att utvidga sin verkningskrets. Med afseende på formen för sörhandlingarne mellan ministeren och delegationerna tror ministeren, att en öfverenskommelse lätt skall kunna tillvägabringas. Riksministörens ställning berodde på lagenliga bestämmelser, och den ungerska lagstiftningsmaktens rätt att ordna armeangelägenheterna skulle, lika litet som regeringens, derigenom blifva förminskad. Kerkapolyi sörklarade sig belåten med ministerens svar, hvaremot Gbiczy törbehöll sig att återkomma till saken. ITALIEN. En skrifvelse till valmännen i Viella, som general Lamarmora offentliggjort, har intresse såväl för författarens personlighets skull, som för de ämnen, hvarom den handlar. Efter en kraftig förklaring om sin tillgifvenhet för landets konstitution, uttalar sig generalen öfver orsakerna till det dåliga skick, i hvilket landets angelägenheter befinna sig. Dessa orsaker skulle vara de italienska statsmännens jagt efter popularitet samt den allmänna tadelsjukan. Efter generalens förmenande uppkomma härigenom ,,alla de icke välbetänkta och farliga koncessioner, hvilka man gör för yen agiterande minoritet. Generalen jemför sedan den franska och preussiska diplomatiska verksamheten i afseende på Italien och uttalar sig — ehuru görande Preussen all rättvisa — på det mest sympathetiska sätt för Frankrike. Lamarmora tror, att franske kejsarens politik alltid varit välvillig för Italien, och betviflar icke, att Italiens sträfvanden en gång skola uppnås. Han tillråder att låta romerska frägan hvila, för att vinna tid, samt anför exempel på, huru en alltför stor hårdnackenhet i fullföljandet af målet ofta ledt till förderf, såsom läres af Polens, Napoleon I:s och Österrikes exempel. Man borde icke afstå från det nationella programmet, men för närvarande vore icke nödvändigt, att Rom vore den verkliga hufvudstaden. Skrifvelsen slutar sålunda: Stora svårigheter törefinnas; men jag förtviflar dock icke. I andra stater ser jag på alla håll svårigheter och förvecklingar, hvilka hindra dem att blanda, sig i våra angelägenheter, så vida icke dessa sistnämnde skulle blifva en fara tör Europa. Vi hafva många ärliga och dugliga män, förträffliga elementer till ordning, kraft och bildning. Det kan icke falla mig in utt föreställa mig, det vi skulle förstöra vårt stora verk: det förenade och sjelfständiga Italien. YA OJJ-5rH--A-