det öfverflödiga, tills man måste tigga dot nödtorftiga. Väl börjar man inse och erkänna, hvad som felas och framdeles bör iakttagas; men detta hufvudvilkor för upprättelse kommer för många försent, serdeles då sådanahär tider tillstöta. Hvad upplysning och sedlighet beträffar, kan ett märkbart framåtskridande vitsordas, ehuru mycket kan återstå att önska; men hvad vill det blifva, när de ttre vilkoren för befolkningens bestånd och förkotran börja upphöra? Då är det uppmuntrande att få förnimma något som vittnar om sorg efter Guds sinne och kristlig undergifvenhet och förtröstan, såsom då nyligen en husfader, med sjuklig hustru, många barn och tomt visthus, yttrade: ,, Vi äldre ha intet bättre förtjent; men det vill svida i hjertat, när de små gråta efter mat, och ingen kunna fä; — eller då en sjuk och alldeles utfattig hustru, med tre små barn lemnad ensam af sin man, yttrade till en qvinna, som med tårar beklagade sin fattiga, sjuka systers tårar: ,, Vi få inte gråta för mycket öfver sådant; vi må be Gud om tröst i allt, att han tar ifrån oss onyttig gråt(hon hade dock nyss förut omtalat, att hon föregående natt ,,gret i glädje: hon ,visste om qvällen inte mer än fogeln, hur det skulle bli i dag; men så kom Gud — — någon, som fått veta hennes tillstånd, hade nemligen stigit inom dörren, der hon fått herberge för tillfället, och tillsagt värden, att han finge föra henne med barnen till ett hem och i vägen komma och få något till underhåll, på fattigkassans bekostnad); eller som då en svårt bepröfvad enka med många barn, under det hon sökte få sig en bok med grof stil — hennes ögon voro klena, ty hon , hade gjort så många grätar på en tid — yttrade: ,,om vi hålla oss till boken och bönen, så blir det nog råd, fast det kan se illa ut. Men äfven handgripliga tröstemedel äro af nöden. — — Så många, som velat och kunnat, hafva redan kunnat och kunna ännu dagligen, både nära och fjerran, pröfva sanningen af Herrans ord; ,,det är saligare gifva än tagal; och kanske för att gifva dem, som hafva mer än de behöfva, tillfälle till denna salighet, har han äfven sagt — och det sker så: Fattiga hafven I alltid när eder. Det är visserligen svårt, att behöfva taga; men då detta är ett slags salighetsvilkor för dem som kunna gifva; om ingen behöfde och ville mottaga, så kunde ju ingen gifva; så må det äfven vara saligt att taga; ja, den behötvande blifver derigenom sin välgörares välgörare: den enes ömhetsblick och den andres tacksamhetsblick, vare sig med eller utan tårar, uttrycka begge en salighet — och hvilkendera vinner mest? Den som förbarmar sig öfver den fattige han lånar Herranom. — Derföre tillkännagifves, visserligen icke med glädje, men dock utan synnerlig förlägenhet, att den, som vill och kan sträcka sin hand äfven hit, för att aftorka sorgeoch framlocka glädjetårar, kan vända sig till undertecknad, som vill söka samvetsgrannt fördela de framräckta skörfvarne och derför lemna redovisning. Råda, Djekneliden den 25 Januari 1868. F. Thorelius, kapellpred. i Finskoga. Med anledning af ofvanstående dystra skildring öfver nöden inom norra Finskoga påkallar red. af Nya Wermlands-Posten bättre lottade medmenniskors barmhertighet, och kunna de bidrag, som icke direkt sändas till kapellpredikanten F. Thorelius under adress Råda Djekneliden, afsändes till red. af Nya Wermlands-Posten, som tacksamt vill emottaga och i tidningen redovisa äfven de minsta belopp, som den kristliga barmhertigheten vill tillskynda de olycklige nödlidande. j