folket som bildar theatern — och icke tvärtom — och att kongl. theatern affallit från sin ursprungliga bestämmelse att vara en moralisk och estetisk bildningsanstalt och blifvit en industriinrättning, som allt för mycket dukar under för frestelsen att, liksom hvarje annat industriföretag, i främsta rummet se på inkomsterna. Det är hufvudsakligen af detta skäl jag anser statsanslaget till ifrågavarande ändamål böra indragas, emedan det icke uppfyller hvad som dermed varit ursprungligen afsedt. Vidare anser jag detta anslag under nuvarande lagstiftning obehörigt. Näringsfrihetens grundsats är genom svenska lagstiftningen längesedan erkänd och med den äfven förpligtelsen för hvarje medborgare att sig sjelf redeligen försörja, icke blott hvad kläder och föda angår, utan äfven beträffande själsnjutningar eller nöjen. Jag vill lika litet förmena hufvudstadens som landsortsstädernas innevånare att offra sin öfverflödiga tid och sina penningar på teatern, eller hvilka andra nöjen de finna för sig lämpliga; men jag vill, att de skola sjelfve betala sina nöjen, lika som sina öfriga lefnadsförnödenheter. Må de gerna njuta allt hvad de kunna af Riddar Blåskägg, Sköna Helena och ötriga deras vederlikar; men må de blott icke fordra att Sverges öfriga fyra milliener innebyggare skola till större eller mindre del bekosta dessa njutningar. Tusenden af dessa skattdragande räkna för en njutning att få äta barkbröd uppblandadt med hafremjöl, men hafva icke något ordinarie statsanslag att påräkna för befrämjande af ens detta nöje, må de då åtminstone blifva befriade från utgifter till ett teaterväsende, hvaraf de icke bafva ringaste gagn. Jag vet alltför väl, att jag härmed gifvit mig in på ett mycket ömtåligt område. Ursprungliga förslaget om detta anslag har, om jag icke är alltför illa underrättad, blifvit framfödt inom högvördiga preste-ståndet och, som det påstås, genom samma stånds kraftiga medverkan genomdrifvet; men då jag för min del icke kan finna det vara något synnerligen värderikt minne för presteståndet, och då ståndet sjelft såsom sådant redan utgått från våra grundlagar, så synes det mig vara i sin ordning, att anslaget utstrykes från statsregleringen. Statsverkets oundgängliga behof synas mig vara så stora, att riksdagens hela uppfinningsförmåga nog torde få tagas i anspråk för att få dem alla tillfredsställda, och månget nödigt och mera ändamålsenligt anslag torde af brist på tillgångar vid innevarande riksmöte blifva nekadt; jag kan derföre icke se det annorlvnda än som en erforderlig nödvändighet att inspara af de i den gamla goda tiden beviljade anslagen så mycket som sparas kan, och får derföre af nu anförda skäl vördsamt hemställa, att riksdagen måtte, för att användas til nyttigare ändamål, besluta indragning af alla de medel, som från statsverket för närvarande, i form af anslag, utgå till kongl. theaterns i hufvudstaden upprätthållande. Om remiss till höglofliga statsutskottet anhålles. Stockholm den 20 Januari 1868. 0. B. Olsson, från Cbristianstads län.