Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 februari 1868, sida 1

Surypåre stängde källardörren i dubBelt lås och sade i förbigående till herr Poitevin, att han skulle återkomma tid efter annan för att se om sina spanska viner. . Han hade lemnat portvaktaren sin adress: Herr Surypere, halsduksfabrikant, N:o 21, rue de la Lune. Nedläggandet af vinet i källaren hade försiggått på det naturligaste sätt i verlden, och följande morgon berättade skoflickaren med förvåning för herr Poitevin, att hans gamla mops, som vanligtvis var så stilla, hade tjutit hela natten. — Det gör alla hundar, svarade Poitevin med förnumstig min, då de ha sett någon passera, som misshagar dem. Ferdinand är på samma sätt. — Om man har misshagat honom, — så är man såld; han skulle kunna gå en hel lieu till fots för att få hugga sin fiende i vaden. Samtalet fortgick på detta sätt mellan herr Poitevin och skoflickaren, då herr Surypere, som man ej väntade så snart, vek om gathörnet. Klockan var half sju på aftonen, och vid denna årstid, det var den 24 November, har natten då redan inbrutit. — Jag har glömt qvar ett hänglås, och jag kommer för att hemta det, sade herr Surypere. Herr Poitevin skyndade sig att svara: — Jag skall lysa er. — Tack, det behöfs inte; nu hittar jag vägen, om jag också skulle blunda. Och, han tillade: — Åter ni då inte middag i dag? — Jo, min soppa står på elden. — Den blir vidbränd; det känns redan på lukten.