Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 februari 1868, sida 1

— Melanie! kraxade papegojan, med trumpen min, — vänta wig! Jag skall snart följa dig! — Det är nu trettio är, min herre, återtog Poitevin och höjde blicken mot himlen, sedan jag lät måla dessa ord inom en krans af immorteller. Melanie väntar mig ännu, och Ferdinand påminner mig mina eder. Aldrig skall jag skilja mig vid denne vän, som blifvit för mig en broder. — Men, för tusan, återtog den lille mannen vid rutan, synbart otålig, det är ingen önskan att ega Ferdinand, som har fört mig hit. Poitevin fortfor, utan att blinka: — Man har försökt stjäla honom ifrån mig, min herre! En papegoja, som kan sextiofyra ord, min herre! — Jag skulle vilja hyra källaren! skrek den lille männen. — Ah, kommer ni för källaren? Det skulle ni ha sagt straxt; jag skall visa er en. Poiterin tog från kaminen en gammal bleckstake, i hvilken en veke stack upp ur en sjö af talg, som hade runnit red på fotställningen. Han förde veken till en matt låga, som flämtade bedröfligt mellan ett par bitar cokes, och sade derefter till spekulanten : — Kom, så skall jag visa er vägen. Källaren var ganska rymlig och tycktes passa den lille mannen. — Jag har fått hem flera lådor spanskt vin, sade han, och vill låta det ligga till sig här; jag har flera biträden hemma hos mig, och vinet är ej alltid i säkerhet der, kan ni förstå.