Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 februari 1868, sida 2

——————————————— kan affordra mig något, som mitt samvete bjuder mig att neka er, kan ni vara öfvertygad om att blifva åtlydd! — Ni har med ert hat och afund förföljt och förjagat en af vårt hofs största prydnader, sitt köns ära och ett skönhetens och behagens mönster. Denna orättvisa måste ni godtgöra. — Hvarje ord ni tilltalar mig är en gåta. Hvem har jag förföljt, hvem har jag förjagat? Ni måste här vara illa underrättad, min furste. — Ni tror er kunna bedraga mig, min furstinnna, med er låtsade okunnighet, men jag är icke den, som låter förblinda sig af ert hyckleri, och förklarar er härmed, att frukten af edra klagomål aldrig skall blifva den ni åsyftar. — Jag anhåller att ni täcktes närmare förklara er, i hopp att kunna upplysa er om den villfarelse, hvari ni tyckes sväfva, och som måste ligga till grund för de beskyllningar ni rigtar emot mig. — Om någon vidare upplysning är er af nöden, torde jag få bedja er draga er till minnes edra stämplingar mot fru v. Wieche, huru ni satt kurfurstinnan i harnesk mot henne och nödgat henne genom edra ränker att lemna hofvet. Prinsessan betraktade) honom intagen af den högsta förvåning, derpå sade hon med lugn värdighet: — Dessa anklagelser fordra bevis, min furste, och jag väntar af er samvetsgrannhet, att ni icke måtte förvägra mig att dermed bestyrka dem, så vida er mening icke jär, att jag skall lemna dem utan afseende och utan svaromål. — Bevis — sade prinsen med stigande förtrytelse. — Fru v. Wieche har lemnat hofvet oförberedt, till allas förundran och på ett sätt, som snarare liknar en flykt än en frivillig afresa. Detta skulle vara bevis nog, kunde jag ej prestera annat. — Ni är således ytterligare i besittning deraf? — I fall ni icke behagar erkänna giltigheten af hvad jag anfört, torde ni svårligen kunna protestera häremot — och han framtog och öfverlemnade henne ett bref. (Forts.)