ett grefskap och en riksfurstlig värdighet . . . — Det äro de värda. — För henne, men icke för mig! Må fursten nedlägga dem för hennes fötter, det är den enda glädje de kunna förskaffa mig, den enda bön från hvilken jag ej vill afstå. — Königsmark?! upprepade grefvinnan ännu en gång och strök sig öfver pannan. — Prinsessan! . . . Dessa sköna perlor! ... Det går rundt om i min hjerna! . . . Skulle de blifva hennes? Louise, jag förklarar dig vansinnig, om du fullföljer det steg hvarom du talar! — Mitt hjerta bjuder mig det ... — Idel galenskaper, på hvilka du ej kan förmå mig att tro, och åt hvilka du sjelf i morgon måste skratta eller gråta. — Tåt så vara, om du behagar! Men det är icke dess mindre sanning. En fremmande, besynnerlig känsla har förföljt mig allt sedan händelsen med mitt barn. En hemlig, gnagande oro kar sedan dess aldrig velat öfvergifva mig; den är oafvislig från sjeliva den glädje jag erfor öfver den lillas vederfående och de försvinnande ärren af hennes brännskador; den uppkallades till nytt lif vid underrättelsen om hvarje förnyadt prof på prinsessans deltagande och har gripit omkring sig i min själ, som en sakta glödande eld, tills jag slutligen icke längre kan tvifla på anledningen, hvarifrån den härrör. Vid tillbudet af dessa — och fru v. Wieche visade härvid på perlorna — erfor jag klart och lifligt att ingen gåfva kunde vara mig dyrbarare än tillfället att godtgöra en skuld, hvars erkännande jag endast såmedelst kan tolka. Grefvinnan satt som förstummad. Hon sökte tydligen efter ord, nog dräpande för att tillintetgöra en afsigt, som stod i en så skärande strid till det mål hon åsyftade, då en kammartärna plötsligen inträdde, som gjorde ett stumt tecken till fru v. Wieche och sedan försvann. — Fursten, — sade denna till sin syster. — 0 himmel! Hvarför i denna stund? — sade grefvinnan harmsen. — Inga dårskaper, Louise! Följ mina råd, eller den dag skall komma då du bittert skall ångra dig! — tillade hon i det hon lemnade rummet.