Grefve Filip Königsmark eller Svartsjuka och hämd. ) Af Sophie Bolander. — Nej, min syster, det skall aldrig hända! Prinsessan och ingen annan skola de tillhöra. Hon ensam har rättighet att bära dem. — Prinsessan?! — Och grefvinnan uppgaf ett högljudt skratt. — Och det är du, som proklamerar dessa hennes rättigheter, du, som en gång behagade fatta tycke för ett henne tillämnadt armband?! Hvad hon skulle känna sig uppbyggd och stolt, om detta ditt ädelmod komme för hennes öron! — Jag tror verkligen att hon berört dig med ett trollspö. — Ja, med makten af den förtrollning, som ligger i en godhet utan like! Det är icke nog att hon räddat mitt barn, utan hon har äfven under hela tiden at de lidanden, som det måste utstå, dagligen genom läkaren, såsom han i hemlighet gifvit mig veta, låtit underrätta sig om dess tillstånd och, såsom från honom, tillställa det små gåfvor till nöje och förströelse. — Skulle en engel göra mera? — Ja, att afstå från egandet af dessa perlor. Och derför, min goda syster, tänk aldrig på att återfå dem ur min hand? — Nej, gif hit! De skola blifva prinsessans, eller må deras egare använda dem huru han behagar. — Hvem är deras egare, om du tillåter mig fråga? — Gretve Königsmark — svarade fru v. Wieche. — Königsmark! — upprepade grefvinnan, och hennes kinder uppblossade. — Ett krigsbyte från plundringen af en seralj. Fursten blef dem varse på ett bord hos grefven, då han i dag helt oväntad inträdde hos honom. Deras skönhet intog honom, och han anmodade honom att få medtaga dem för att visa sin hofjuvelerare dem. Denne fann dem oskattbara. Men fursten