1I mera återställts till handl. Eriksson. 8ar n if Å — n n Å Inför poliskammaren i går vidhöll hustru Ols son sitt erkännande, och uppgaf, att hennes nöd ställda belägenhet varit orsaken till hvad son händt, men försäkrade att hon hädanefter skull bättre iakttaga sin moderliga pligt. De tilltalade fingo vistas på fri fot. Målet re. mitterades. — I Onsdags på förmiddagen hade flickar Amalia Olsson, som går omkring och säljer frukt för sin moder, hvilken är månglerska, inkommit i ett kök i huset N:o 10 vid Sillgatan, der hor utbjudit apelsiner. Sedan några sådane blifvit köpta hade pigan Justina Jakbbsson gått in uti ett annat rum, för att hemta penningar hos sin matmoder. Härunder ransakade Amalia Olsson ett olåst syskrin och tillgrep derur en Justina Jakobsson tillhörig portmonnä med 5 rdr 41 öre. Stölden blef snart upptäckt, och Amalia Olssen derom hörd, erkände sig saker härtill. Portmonnän hade hon kastat bort, men lemnat penningarne till sin moder, under uppgift att hon fått dem för sålda apelsiner. Sedan Amalia Olsson i går hos poliskammaren vidhållit sin uppgift, öfverlemnades målet till rådhusrätten, och tilläts Amalia Olsson att under ti2den få vara på fri fot. e — En gammal poliskund ånyo i fällan. Förliden Tisdags afton vid niotiden hörde betjenten A. Lundgren, som har sitt ram på undra botten si huset N:o 18 vid Korsgatan, en person gå genom förstugan inåt gården, hvarvid han dock icke fästade afseende, men när han klockan kl. 10 i skulle stänga porten och släcka gaslågan i förstugan, förnam han buller i en gång mellan båda I husen. Bestört häröfver gick han in till i samma v) hus varande lärlingen Andersson och anmodade denne att följa med henom ut på gården, för att efterse hvad som var å färde. Sedan de kommit invid gången bemärktes, att hänglåset till en der befintlig vedbod blifvit sönderbrutet och att dörren till en annan vedbod var öppen, derigenom att haspen vid låset frånbrutits. Den, som föröfe — n n rusade en karl ut från den ena vedboden, skyndande till förstugan, dit Lundgren och Andersson följde efter honom. Karlen sökte att fly undan, men blef upphunnen och fasttagen, hvarvid en å gatan förbigående poliskonstapel äfven biträdde. Hos polisen var flyktingen en gammal bekant, ueml. för stöld straffade Carl Fredrik Tiderot. Han innehade en större hoftång, 1 huggjern, 1 sdyrk, 1 bit stearinljus och några tändstickor, så att han var väl utrustad för att plundra, men hade icke hunnit att lägga sig til något i vedI bodarne. Vid med honom at polisinspektorn hållet föri hör, uppgaf Tiderot, att han i anseende till sin utblottade belägenhet varit intagen å stadens fattigförsörjnings-inrättning, der han hållits i arrest sedan Oktober månad. Detta blef honom slutligen så olidligt, att han beslöt rymma derifrån, I hvilket han utförde i Tisdags på aftonen, då han med en knif öppnat locket till bäckenet i arresten och derefter med dyrken, som var af ståltråd, upptagit luckan, hvilken från bäckenet leder ut till gården. På detta sätt beredde han sig tillfälle att fly, och besöktes straxt en krog, der han förplägade sig efter den svåra kuren i arresten. Sedermera begaf han sig in uti det nämnda huset vid Korsgatan, der han bröt upp vedboddörrarne, men icke i afsigt att stjäla, utan skedde detta i fyllan och villan. De hos honom vid haktningen funna verktygen hade barackhjonet Carl Johan Johansson insmugglat till honom medan han var i arresten. Inspektoren vid nämnde inrättning, J. A. Olsi son, hade anmält, att hoftången och huggjernet redan i Oktober månad blifvit stulna å snickarei verkstaden i försörjningshuset. I Tiderot var i går inställd hos poliskammaren. Han berättade om flykten ur arresten och vedibodarnes uppbrytande såsom han förut uppgifvit, men sade nu att han vore icke rätt säker på om j han fått verktygen af Johansson eller någon annan kamrat, enär han icke kunnat se personen, om stuckit dena till honom genom en lucka. Ålera bjon, som gått fordi arresten, hade upp: manat honom att rymma, enär de tyckt det vore förskräckligt att sitta en så lång tid i ett qvaft och fuktigt rum. Att han icke ämnat stjäla i vedi bodarne tyckte han att man ej kunde tvifla på, i spvat inbrotten, var icke långt borta, ty i detsamma. sty han var så bekant med staden, att om han haft stöld i sinnet, så hade han nog vetat bättre ställe att helsa på än i en vedbod. Fattighjonet Johansson försäkrade att han icke anskaffat några verktyg åt Tiderot och att dennes uppgift härom vore sanningslös. För Tiderots ställande till ansvar för inbrotten skulle förhörsprotokollet insändas till rådhusrätten. Under tiden skall Tiderot qvarstanna i cellfängelset. : — Mordbranden i Majorna. j Sistlidne gårdag mordbrandsanläggningen natten till i Onsdags i förra veckan uti ett träskjul, hörande till värdshusidkaren C. Larssons hus N:o 73 i Majornas 5:te rote. Några personer blefvo hörde, men hade icke några vidare upplysningar att meddela om eldens uppkomst än förut är kändt. Gumman Maria Jansson, som upptäckt och släckt branden, var nu äfven tillstädes och tillade i sin förra berättelse, att då i huset boende mureriarbetaren Gunnar Svensson inkommit i skjulet eller boden, medan hon der var sysselsatt med att släcka elden, hade Svensson varit iklädd sin vanliga drägt. I sammanhang med berörde mål hölls äfvenledes förhör derom att mordbrand ånyo blifvit anlagd i nämnde hus natten till i Måndags. Enligt åklagarens, kemmissarien Kants rapport, hade söndersplittrad klampved, som lagts vid husets östra yttervägg, omkring 24 fot från nordöstra husknuten, blifvit antänd, men elden, efter hvad mureriarbetaren Gumnar Svensson uppgifrit, bemärkts och blifvit slåckt af honom, innan den anställt någon skada. Vid på stället dagen efter tilldragelsen hållna undersökningar ha vunnits följande upplysningar: Gunnar Svensson har berättat, att han väckts kl. ts 2 på natten af sin nioåriga dotter, som han på begäran gifvit vatten. Innan han lagt sig ned i sängen, hade han kommit att se ut genom fönstret och då bemärkt återsken af eld på snön. I förmodan att eld utbrutit i huset, hade han väckt hustru och barn, hvarefter han skyndat ut, medtagande ett ämbar vatten, som fanns i rumnet, och tillsägande hustrun att taga med sig ett annat ämbar, hvilket hon äfven gjorde. Han fann att det brann i småved, som upplagts invid östra ytterväggen. Elden blef af honom släckt, innan den hunnit att vidare gripa omkring sig. Med anledning häraf ech hvad i öfrigt förekommit har vid undersökning i Svenssons rum befunnits, att sängen, hvari Svensson legat och hvarifrån han skulle ha sett elden, är stående vid den östra väggen med hufvudgärden åt fönstret, så att då Svensson sett ut derigenom, han tillfölje af sitt läge endast kunnat se åt nordvest och således i en riktning, dit man icke kan antaga att skenet kunnat nå från en så svag eld. För utrönande häraf, då man nu hade ytterligare skäl att betvifla Svenssons uppgift om eldens upptäckt m. m., antändes på aftonen tvenne facklor å samma ställe, der elden varit anlagd. Fastän dessa brunno med starkt sken, visade sig dock att man ej kunde bemärka detta från den plats i rummet, hvilken Svensson uppgifvit sig ha innehaft, såvida man serskildt ej sträckte sig utur sängen för att se i riktning mot nordost. När härtill kommer att Svensson mot sin vaha under natten haft tvenne ämbar med vatten i sitt rum, och att elden anlågts en half fot från väggens släta yttersida, der fortsattes i poliskammaren undersökningen om 1 AF 2— ————-— —7FrÖr ————ä—ä—ä— 3 VI dö Ne VD An mt VN me