Amiral Dahlgrens sarsader. Under de forskningar den kända signaturen Måns Månsson anställt uti Östgöta nations arkiv i Upsala, i och för sina i ,Dagligt Allehanda meddelade ,, Bilder från ett förgånget studentlif, har han öfverkommit stoff till följande meddelanden rörande den ryktbare sjöhjelten och kanonuppfinnaren amiral Dahlgrens farfaders tidigare lefnadsöden: För att visa, hvad godhjertenhet, förent med en ren och ädel instinkt, kan bära för frukter, skall jag taga mig friheten att framlägga de spår af en östgöte, Dahlgren, som finnas i protokollen mot slutet af förra århundradet. En tjugoårig yngling med detta namn kom till kurator i September 1764, , hvilken för thetta sade sig warit lärjunge hos Apothecaren Sahlberg i Stockholm, i men innan läroåren till ända voro, sig derifrån begitvit till Stets-Secreteraren von Oelreich, hvarest han till handskrifvare låtit bruka sig och derå medbrackte bevis. Nu, ehuru det ömade nationen att höra en sådan af Dahlgren visad ostadighet, kunde then dock icke straxt honom för samma ordsaks skull afwisa, oachtadt han i Herr StatsSecreterarens bevis kallades betient, i synnerhet som han tycktes wara qwick och hafva lust att studera Pharmaceutiquen; utan stadnade i thet beslut att genom Regements-Pastoren Mag:r Claös ; Brunckman i Stockholm skaffa närmare underrättelse om hans frägd och tillika förmå Herr Stats-Secreteraren hedra Nation med ett bättre vitsord om honom, än thet han framwist; och emedan han ännu icke fyllt 21 år och dertill alldeles utblottad war af erforderliga utgifter, ty skulle bref afgå till hans fader, Assistenten wid Hallrätten i Norrköping, med förfrågan om thess samtycke härtill samt föreställning om thess sons stora medellöshet. Detta den 3 September. Redan den 7 i samma månad , lämnades Lands Männen del af ett swar, som war kommit från Mag:r Brunckman, hvarest han berättar, att Herr i Stats-Secreteraren Oelreich tagit honom (Dahlgren) an på några weckor till anagnost för sig och för sin del icke thet ringaste wore emot Dahlgrens desseiner att blifva student, hweruppå Herr Mag:r Brunckma pothecaren Sahlberg noga at Dahlgr ppförande och bekommit prof af ostadighet woro wäl wista under then tid han ther warit, men dock i inga sådana hwaröfver the andra betienterna (åter : Z igen k klaga. Häraf beslols, att; resommendation kunde anån fadren här om ankomtagas, så snart swar mit, och imellertid utnämdes 2 st. deputerade, som tillika med curatorn thenna saken hos Herr; Rector Magnificus i ödmjukhet skulle andraga, hvilket ock skedde följande dagen i consistorium. Man ser klart, att Dahlgren varit en Pärson I med ett tilldragande väsende, enär han så snart! kunde väcka ett dylikt deltagande. Man ser afven hvad makt och förbindelser nationslifvet den tiden medförde, då en för länge sedan afgången ledamot gör sig möda och besvär för en yngling, som han troligen icke känner, blott derför att nationen intresserar sig för densamme. Man ser, huru nationen medlar och röjer väg för denne obetydlige, f. d. apetekselev och föreläsare, med betjents namn, heder och värdighet, hos rektor och i konsistorium — och det blott för att han har godt skick och ser snäll ut! Men vidare: Den 14 September , förelästes i landsmännens årvaro ett wäl upsatt, men tillika ganska eftertänckeligt bref ifrån hans (Dahlgrens) fader, hwaruti han på det ömaste beklagar sig öfwer sin sons stora olydno och begiärar, at han måtte såsom ett wanartigt barn therföre tiltalas och til sin fader hemförwisas, hwilket nog ömade nation at höra, isynnerhet som några thess ledamöter wäl wiste upte tilståndet för son hemma, men emedlertid kunde härutinnan icke annat slut blifwa, så wida i han warit sin fader så olydig, at han på honom intet widare kosta wille, än at han med bref ifrån nation och flera förmaningar tilsades ofördröjligen böra förfoga sig hem och söka försona sig med sin förtörnade fader, hwilket han ock läfvade efterkommar. Det tyckes häraf, som om fadrens vägran att underhålla sonen i Upsala varit hufvudsakliga grunden till detta nationens beslut, och man kunde väl icke begära, att landsmännen skulle föda honom. Att han icke hade trefligt hemma i Norrköping framgår af ,,hwad någre ledamoter wistel, upte. Och att han icke länge stannade hemma ( eller att han måhända aldrig reste hem, finner man den 3 November samma år, då landskapet enkom för hans skull sammankallades af kurator,; Som i anseende till några särdeles bewekande!;: omständigheter androg på thet ömaste Johan AdolphJ! 1 1 Dahlgrens åstundan att blifva student, som blef samtyckt. Gubben, fadren, hade alltså icke gifvit med sig, ty då hade inga bevekande omständigheter behöfts. Nu tog nationen emot honom trots fadrens motstånd och hade väl lärt sig värdera gossen, som också vunnit kurator så alldeles på sin sida. Följande sommar tog han sin nationsexamen och blef junior, och redan 1766 hade han vunnit det an-JI seende, att landsmännen på hans rekommendatio 1 1 mottogo en för de öfriga okänd icke-östgöte i nationen. Hvad han lefde af står icke att läsa ilö jrotokallen, men väl, att han en gång fick plikta la ör uteblifvande, och att han på sommarlandska-Js pet 1767 ,,förnöjde landsmännen med sin poesi om s i sommarens behagligheter; fick 60 daler en gång, s! då han var mycket sjuk, men synes eljest aldrig sh hafva varit i behof af understöd. 1774 , invitera-t des ham att intaga sitt säte ibland seniorernasa han var då medicine licentiat och prorincialmedi-d dus. Året derefter var han kurator och styres-s man för det samhälle, der han en gång hade bön-Jö fallit om skydd. 8 Han dog som en ansedd man och torde väls hafva lemnat andra goda minnen efter sig än denna lr illa vackra episod i östgöta nations gamla hand-JS ingar. En sonson till honom är den ryktbare sa amiralen i Amerika. Jag såg gubbens doktors-JI. liplom undertecknadt af Linn en gång hos en d avithärig vän, också sonson till Johan Adolph: d han sände diplomet med ett par amerikanska of-Ås BArara hart tih cin antfäörvandt agåcnm an nåmin Tu