ning för de af honom gjorda strömrensningar, som öfverlåtas på bolaget och som beräknas hafva kostat 18,004 rdr, ehuru de på långt när icke hafva detta värde; omkring 3,000 tolfter block flottas om året, och som Bruno uppgjort kontrakter om minst 20,000 tolfter, skulle derigenom mycket af hans skuld blifva amorteradt; derjemte öfvertager bolaget flottningen och befriar honom ifrån vidare förluster på en affär, som han visat sig icke kunna sköta. Häremot afstår Bruno ifrån all befattning med bolagets affärer, afsäger sig alla vidare anspråk och förklarar, att de af honom uppgjorda kontrakter äro för bolaget endast bindande, ifall de erkännas vara fördelaktiga. . Denna sista purkt är tillagd Brunos koncept, författad af hr Palm, och kan synas vara besynnerlig, men nödvändigheten och rättvisan deraf inses lätt, då jag rämner att Bruno på ett oförsvarligt sätt missbrica: det furtroende, som vi uti denna skogsaffär satt till horom, och uppgjort öfverenskommelser och konirakter med en mängd folk, isynnerhet ang. flottringarne, hvarunder han tecknat sig såsom ombudsman för bolaget och derigenom inbillat dem, att han haft fullmakt dertill och handlat å bolagets vägnar, ehuru bolaget varit alldeles främmande derför; en följd höraf har också varit att bolaget fått åtskilliga processer med personer, som uppgjort med Bruno, men trott sig i sjelfva verket haft med Viska bolag att göra. Detta förhållande har Bruno just i denna punkt erkännt och, så vidt det stod i hans makt, velat mildra för bolaget följderna af sitt lättsinne. Jag tillbakavisar på det bestämdaste alla de löjliga och skandalösa tillvitelser, som hr Bruno gjort emot bolaget i gemen, och specielt emot hrr Palm och Broddelius; bolaget har aldrig haft för afsigt att hvarken skada Bruno eller någon timmerleverantör, utan tvärtom behandlat Bruno städse med undseende, oaktadt han genom vilseledande uppgifter inledt bolaget uti en affär, som, sålänge han haft befattning dermed, varit högst obehaglig. . Motiverna för hans sednare uppträdande kan jag icke fatta, ty klara fakta lära väl icke kunna bortpratas; å bolagets vägnar förbehåller jag mig att framdeles få emot Bruno väcka de påståenden, som hans uppträdande förtjenar. Såsom vittnen voro å kärandens sida inkallade bandl. C. B. Alsing och v. kronolänsmannen J. Wingvist samt å svarandernes, häradsh. P. U. Stenberg, kaptenerna A. Ehrengranat och A. NattochDag, grosshandl:e J. A. Bergman och II. V. Montgomery samt handl. C. Lund, bokhållarne H. Strömberg och F. Bergman. Af dessa berättade hrr Stenberg och Ehrengranat att de, sedan vidlyftiga underhandlingar först pågått emellan parterna för att få tvisten bilagd, slutligen ingått på att fungera såsom kompromissarier å bolagets vägnar vid ett sammanträde, som utsattes att hållas den 7 Nov. förlidet år. De hade äfven för sådan orsak hitrest samma dag, men hvarken Bruno eller några af honom utsedde kompromissarier lät sig afhöra, utan anlände i stället B:s biträde, länsman Winqvist, som tillställde hr Stenberg ett bref, hvari B. ursäktade sig för sitt uteblifvande, på grund af ett urtima ting vid Fläskjum samma dag. I brefvet yttrade B. derjemte, att han ej ville gå in på tillsättande af kompromiss förr än hr Stenberg enskildt granskat handlingarne. Hr Stenberg hade då föreställt Winqvist nödvändigheten af Brunos närvaro och derföre bedt honom resa till Fläskjum för att omnämna detta och försöka få hit B. Bruno kom dock ej, men den 9 i samma månad fick hr Stenberg åter ett bref, hvari Bruno öfverlemnade ett skriftligt medgifvande för tillsättande af en kompromiss, ehuru med olika sammansättning än förut var bestämdt och med åtskilliga inskränkningar. Då således något bestämdt afgörande ej kunde komma till stånd genast, reste hrr Stenberg och Ehrengranat derföre slutligen hem. De hade likväl under tiden genomgått alla handlingar, som å bolagets kontor voro tillgängliga, och dervid inhemtat, att Brunos och bolagets räkenskaper öfverensstämde i hvad B. uppburit i penningar, och att den väsendtliga skiljaktigheten härledde sig derifrån, att diverse kostnader för strömrensningar voro i Brunos räkenskap förda bolaget till last. Slutligen ville hrr Stenberg och Ehrengranat ej underlåta att upplysa — då stämningen antydde det bolaget skulle ha behandlat B. omenskligt — att det åter förekommit dem såsom bolaget städse handlat med synnerligt undseende mot B. Bokhållaren Strömberg, handl. Bergman och bokhållaren Bergman, af hvilka de tvenne sistnämnde bevittnat Brunos namnteckning å det afvungna dokumentet, berättade sammanstämmande, itt våld på något vis ej hade begåtts, och att det :j heller förefallit dem såsom B. blifvit tvingad att underskrifva, utan hade han erkänt sin namnteckning, och alla sedermera tillsammans druckit ett glas vin i all vänskaplighet. Hr Bruno, som först begärde uppskof i målet för ytterligare vittnens hörande, ingick dock slutligen på det af hr Möller framställda förslag, hvars ändamålsenlighet äfven framhölls af rättens ordförande rådman Kullman, att låta en kompromiss utreda förhållandena parterna emellan. Och uppsköts målet fördenskull blott till den 5 nästk. Februari, då parterna skola vara beredda att uppvifra sina af dem valda kompromissarier. Hr Palm förbehöll sig dock rättighet att framdeles väcka de ansvarspåståenden mot Bruno, för hans ärekränkande beskyllningar i stämningen, som han kunde finna sig föranlåten framställa.