med säkerhet, minst tusen riksdaler: hvad sku: e Gustaf säga om att föra ett sådant fartyg? — Det tror jag, det, yttrade smuglaren med strålande blick, men det vår oldrig värdt ett tänka på för mig. — Hparför icke, Gustaf, egaren till den galeasen är jag, och skepparen, som nu fört den, är en oordentlig karl, hvilken jag icke längre kan behålla, ty han har ej gjort reda för sig på flera månader och är för resten, efter hvad jag numera med sökerhet vet, en supare af värsta sort, hvarföre jag nödgats afskeda honom i dag på morgonen. Vill Gustaf hafva skutan mot samma förbindelser som den förre skepparen, så får Gustaf den med ett vilkor .... I — Tack, herre, tack! svarade skepparen, i det han fattade den unge mannens hand. Kramande den, tillade han: hvad vilkoret beträffar, kan jag nästan antaga det på förhand, men låt mig dock höra det. — Jo, Gustaf! smugla aldrig mer, — sade den unge mannen med eftertryck. — Aldrig, herre, aldrig! det svär jag heligt, försäkrade den tibtalade. Tvenne dagar härefter afseglade Z. i smuglarens båt med dertill hörande besättning, dock utan att egaren till båten medföljde, emedan denne numera öfvertagit befälet på galeasen. Då de segande hade god vind och frisk bris, anlände de på eftermiddagen till X. I detsamma som båten llade in i hamnen, varsnade Z. trenne personer, hvilka promenerade på hamnarmen. Dessa trenne män voro kapten Y., konsul R. samt jaktlöjtnanten. Knappt hade den sednare fått sigte på den ankommande båten, förr än han tvärstannade och utropade: — Se der, för tusan, ha vi den kanaljen! De båda andre herrarne medföljde den till bryggan springande löjtnanten, och knappast hade de upptäckt den på däcket stående Z., förrän de båda på engång utropade: — Se der, min själ, ba vi vår rymling; hvar har ni väl varit under dessa dagar? Vi hafva varit högst oroliga för eder. Utan att besvara deras fråga, vände sig Z. till löjtnanten med en komisk min och frågade: — Nå, min bästa löjtnant! hur står det till med helsan? har löjtnanten nyligen varit ute och seglat med sin snabba tulljakt, eller kanske till och med gjort något större beslag, sedan vi sist träffades? — Nej, min herre! svarade löjtnanten vresigt, — men hvar är Olsson? frågade han, med förgrymmad uppsyn, en af pojkarne. — Han håller på att lasta det nya fartyg, på hvilket han nu är befälhafvare, och kommer troligen icke igen förrän till hösten, sade Z. skrattande, samt tillade, i det han gjorde sällskap med de öfriga vännerna uppåt staden: Men säg mig uppriktigt, seglar tulljakten bättre än Olssons jakt? — Tyst, tyst! hviskade löjtnanten, berätta nu ingen smuglare-historia.