Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 januari 1868, sida 2

———— — Har du då förgätit hvad jag en gång sagt om denna bämd? — Jag räknar söga på innehållet af ett exalteradt ögonblicks extaser. År icke barnet så godt som återstäldt? Bör Å din sinnesstämning då vara detsamma, och allt såsom glömdt? ... Men hvad är detta? afbröt hon sig vid det hennes ögon föllo på en öppen ask, som stod på bordet, och hvarur hon uppdrog ett band orientaliska perlor. — Hvilka perlor, hur glänsande, hur jemna, hur sköna! — Hon lindade dem om sin hals, tog upp ett diadem, som hon satte i sitt mörka hår, samt åtskilliga andra smycken, hvarmed hon, ett efter annat, prydde sin panna, sitt bröst och sina armar. Sedan hon gått ur rum i rum och beskådat sig i alla der befintliga speglar, vände hon slutligen tillbaka till fru v. Wieche och sade: — Äro dessa verkligen en gåfva från Georg till dig. Man skulle tro dem komma från en orientalisk furste. — Nej, nej! De skola aldrig blifva mina! 7: — Beklagligt i sanning! Jag förstår då lätt hvarför du är nedslagen, bedröfvad. Men hvarför befinna de sig här, i dina händer? De äro makalösa! O, hvad jag afundas deras egarinna! Nej, jag vill ej se dem, då jag icke kan få ega dem! — Och grefvinnan löste af dem och kastade dem harmset på bordet. — De skulle vara mina i detta ögonblick, om jag önskade det. — Dina?! Är det möjligt? Louise, jag skulle kunna hata dig! Dina?! Lyckliga varelse! — Ack, Theröse, jag är den icke värd! Så rena perlor passa icke för ett så orent bröst. Grefvinnan såg på henne med stora ögon. — Är du verkligen från dina sinnen? . . Nå väl, om de icke passa dig, så passa de mig, och du får skylla dig sjelf om du framdeles skulle komma på andra tankar än dem du nu hyser. — Och härvid samlade hon perlbandet och de öfriga prydnaderna i asken, den hon ville bemäktiga sig. — Hvad är din mening med detta, min syster? — Att visa dem för kur-pappa. Han skall icke få att slädja sig åt den ringaste favör, icke ett lockande leende, icke m retande blick, förr än de äro mina, (Forts.)