Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 januari 1868, sida 2

minuten stått vid hans sida och möjligen hade ett ord, en af skedshelsning att framföra från hans döende läppar — denn: längtan, säga vi, var så stark och oemotståndlig, att hon mec en brännande oro helsade hvarje dag, i hopp att se den till fredsställd. Ändtligen inträffade denna. Underrättelsen on Königsmarks ankomst hade icke förr hunnit hennes öron in nan hon lät honom veta, att hon med otålighet väntade honon och att han skulle finna tillträde när han lät anmäla sig. Si snart han aflagt sina besök hos kurfursten och furst Georg infann han sig hos kurfurstinnan. Hos henne träffade har prinsessan. Deras återseende skedde alltså utan andra vitt nen än henne, hvars egna upprörda känslor så vidt aflägsnade henne från alla misstankar om orsaken till andras. Hvad skulle icke grefvinnan Platen velat gifva för att fåt närvara vid detta möte eller åtminstone haft v. Kratzch elle någon annan god spion på stället, som kunnat ge tydning och färg åt hvarje blick eller ord som kunnat ertappas? Men in. gen utkik kunde nalkas denna otillgängliga plats. Grefvinnar var förbittrad, törtviflad. I sin rådvillhet begaf hon sig til sin syster, fru v. Wieche, icke för att af henne hemta råd eller tröst, utan emedan det är en tillfredsställelse att finna ett mål för sin vredes pilar, då de icke mera kunna styras inom sansningens och det lugna vettets koger. Hon hadeicke besökt eller velat träffa henne sedan det ofvan omtalade uppträdet egt rum. Hon fann henne ensam i sitt kabinett, med pannan lutad i handen och så försjunken i sina tankar, att hon knappast märkte hennes inträde. Då hon vände mot henne ansigtet, varseblef hon spåren af tårar på hennes kinder. — Du gråter? Har dina uppskakade nerver icke hunnit lugna sig, sedan den hjertrörande händelsen då lilla Gina svedde af sina spetsar? ! — Ack, Theröse, tala icke så! — Skulle förlusten vara irreparabel? — Skämta icke, jag ber dig! Eller du sårar mig djupare än du kan föreställa dig. — Skämta sedan du förfuskat en plan, så väl anlagd som min. Nej, Louise, dertill känner jag ingen håg! Det enda som kan glädja mig är, att du äfven straffat dig sjelf, ty ett sådant tillfälle att hämna dig på prinsessan skall lyckan aldrig mer skicka dig.