Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 januari 1868, sida 1

——— —— 222pdp4 Vl D — Det är ni, som valt henne till gemål åt mig; det är mig okärt att detta val så litet öfverensstämmer med mitt tycke, men ni kan icke sordra att jag skall göra detta beroende af mina sonliga pligter. — Jag fordrar blott att du inför verlden och henne sjelf skall iakttaga ett värdigare bemötande och skona de känslor, som hos en maka äro de ömtåligaste. Detta är första steget till en förlikning, som, i den sorg och bedröfvelse hvari du ser mig försänkt, är min högsta önskan och skulle allena förmå att skänka mig någon glädje. — Är det något vidare ers durchlaucht behagar anföra? — Svara på hvad jag talat dig till! Vill du uppfylla min önskan eller icke? — Jag vill betänka mig, med er tillåtelse, och tror att ni nu behöfver hvila. Min närvaro är till hinders derför, hvarför jag lemnar er. — Är detta den vördnad du är skyldig din sörjande moders bön? Gå, gå, ovärdige! Jag har icke mer någon son! Din gemål skall hädanefter intaga det rum i mitt hjerta, som du förskjuter. Hos mig skall hon finna ett skydd mot de klagomål hon mot dig kan anföra, en fristad mot ditt tyranni och en försvarare mot din orättvisa. — Ni skulle härmed öfverskrida gränsorna för er makt! Men jag förlåter dessa hotelser, som er sorg afpressar er, och hoppas att ni snart skall återfinna ett sinneslugn, som skall bringa allt på sin gamla fot. — Och med dessa ord lemnade fursten rummet. Hörde jag rätt? — sade kurfurstinnan, då han stängt dörren efter sig. — Han tilltalar mig ur öfverlägsenhetens ton, som vore här fråga om att skona svagheten! Georg, Georg, du förstår lika litet gränserna för en moders rättigheter, som för hennes sorg. Gå och öfverlemna dig åt dina otyglade nöjen, dina bacchanaliska fester; jag kan icke förhindra det, men de sorger du derigenom bringar din maka skola af mig behjertas som mina egna!