Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 januari 1868, sida 2

hon med allt detta icke sann sig komma ett enda steg längr i hennes gunst, gick hon öfver i ett annat spår: tillvällade sig den styrande makten öfver barnen, lät prinsessan, då hor ville sätta sig deremot, erfara åct skydd hon hade att påräkn. och tillät sig stundom trotsa hennes missnöje med en likgil tighet, som visade hur litet hen bekymrade sig derom. Genom dessa förhållanden förbittrades för prinsessan äf ven moderskänslans ljufhet. Som ett nattmoln, hvars mörk: täckelse hindrar , ögat att glädjas at stjernans hoppfulla ljus stod v. Kratschen skymmande mellan modershjertat och före. målen för dess ömhet. Ensamheten och minnena blefvo henne sålunda det enda sällskap hon utan bitterhet kunde njuta och med saknad lemna. Så stodo sakerna, då krigsunderrättelser ankommo, hvilke bringade den sorgliga tidningen, att prins Karl stupat i er drabbning mot turkarne och att man ansåg Königsmark hafva delat samma öde, emedan man under slagtningen sett honom oupphörligen kämpa vid den förstnämndes sida, men sedan saknat honom och förgäfves sökt vinna någon underrättelse om honom. : Denna nyhet träffade prinsessan med en krossande makt Det fanns icke mera någon, som hade deltagande för hennes lidande, som förstod hennes tystnad och förmådde framkalla några spridda glädjestrålar på hennes bana. Om det är förfärligt att känna sina lifsandar förfrysa i en isande atmosfer, är det icke mindre att känna sitt hjerta stelna i den kyla, som möter från kärlekslösa sinnen. Prinsessau kände att denna lott skulle blifva hennes och bäfvade för den bitterhet, som låg deri. Hennes sorg var djup och inåtgående. Den borde, sådan den visade sig för verlden, af hvarje omisstänksamt vittne kunnat motiveras af prins Karls död, men icke så af grefvinnan Platen. Med v. Kratschen till medium höll hon, så att säga, fingret på hvarje pulsslag af prinsessans smärta; spåren af de i ensamhet gjutna tårarne, snyftningarne i nattens tystnad — allt blef henne bekant, och i sin bitterhet var det hennes tröst, att ingen skulle mer kunna ega det hjerta, som försmått hennes. Den sorg, som prinsens förlust väckte inom den furstliga familjen, var af en snart öfvergående art hos alla, utom hos kurfurstinnan. Hon var otröstlig öfver att ha förlorat den