Kärlek? ... Det fanns blott en, hvarpå den kunde falla. Oaktadt hon aldrig kunnat ertappa några giltiga anledningar, hade dock vissa misstankar uppstigit i hennes själ, hvilka fingo ett vidt spelrum vid besinningen af hvad som kunnat tilldraga sig under den tid, som tillbringats i ensligheten på det romantiska Marienburg. Men om dessa misstankar voro grundade, om Königsmark älskade prinsessan, skulle han väl sjelfvilligt bereda sig denna skiljsmessa och slita sig ur kärlekens armar för att så opåkalladt öfverlemna sig åt krigets faror och besvärligheter? Ur all denna ovisshet framgick en sak klar och ovedersäglig för grefvinnan, nemligen den, att hennes kärlek till Königsmark icke var besvarad. Detta uppkallade hennes hat mot honom och allt, som hon kunde föreställa sig stå i vägen för detta mål. Hur annorlunda verkade underrättelsen om hans beslut på prinsessan? Hennes första känsla var smärta, en smärta så stark och gripande, att den på en gång ryckte slöjan från hennes bhjertas innersta och lät henne erfara hur djupt hans bild der stod inpreglad. Hon erfor hur ofullkomligt den vakt, som känslan af pligtens bud uppkallat mot kärlekens makt, förmått besegra den; hur otillförlitlig den säkerhet varit, hvari den invaggat henne. Hon gret bittert öfver hans bortresa, men hon ville icke ändra den. Hon fann en tröst i den tanken, att han genom detta steg vann en ökad rätt till hennes aktning och bifall, att han var värd saknadens tysta tårar och att hon derför kunde, utan förebråelse, tillåta sig att egna honom dem. Efter hans och prinsens afresa blef det en ödslig stillhet vid hofvet. Kurfurstinnan saknade sin älsklingsson öfvermåttan. Hon ville icke veta af några nöjen eller fester, då han icke kunde deltaga deri. Grefrinnan sade sig vara sjuk, för att dölja sitt dåliga lynne. Gamle kurfursten hade velat gifva mycket för ett leende från hennes läppar, men det var omöjligt, hennes ömtåliga nerver kunde icke fördraga att någon nalkades henne. Furst Georg deremot kände sig ganska tillfreds att hafva blifvit qvitt ett vittne, som så ofta och obesväradt rigtade mot honom sina ogillande anmärkningar. Detta oaktadt tycktes han i början icke mycket akta på denna vinning. Liksom den druknande, ännu en gång innan han