— Hvem vet om jag skulle lyckas behaga er sköna dot. ter, vinna hennes tycke? .. — Hon skall icke skilja sitt val från sin moders — afbröt grefvinnan med en talande blick. — Och jag skulle fängsla ett ungt hjerta för att i samma ögonblick öfverlemna det åt saknaden, kanske åt smärtan af en evig skiljsmessa? Nej, nådiga grefrinna, Jag skulle icke kunna draga ut i kriget med denna börda på mitt hjerta. — Ni framhärdar alltså i ert löfte? — Hedern fordrar det och dess lagar äro oblidkeliga. — Farväl, otacksamme! Ni är icke värd den lycka ni förskjuter. Vid er återkomst skall ni förgäfves söka den vän ni nu stöter från er. — Med dessa ord tryckte hon på en osynlig fjeder, hvarvid den omtalade lönndörren Sprang upp gaf honom ett ljus i handen att lysa sig utför den smala trappan och lemnade honom så att leta sig tillbaka den obekanta väg, hvarpå han kommit, FJORTONDE KAPITLET. Ett försök. Då grefvinnan stängt dörren efter honom, kastade hon sig ned på den stol, hvarpå han sutit, öfverväldigad af sin lidelses alla qval. Harm, förödmjukelse och svartsjuka kämpade i hennes själ. Hon uträknade med den skarpsinnighet, som misstänksamheten inger, att Königsmarks löfte måste vara gifvet efter det han erhållit hennes biljett, hvilket innebar förakt för de förhoppningar han deraf borde fattat. Det var icke ett ridderligt begär att häfda sitt namns ära och krigarrykte som bestämt honom. Han hade redan vunnit beggedera, Han hade rikedomar nog att icke frestas af begäret till rof och byte. För den kurfurstliga hjelpsändningen visade sig dessutom utsigterna på faror, besvärligheter och obehag vida större än på tillfällen till ärorika segrar och lysande bragder. Det syntes klart för grefvinnan, att Königsmarks beslut under sådane omständigheter måste betingas af andra omständigheter. Men hvilka? . . Vänskapen? Och för prins Karl sedan? Hämden mot honom skulle då återstudsa mot henne sjelf? Denna. tanke var nära att bringa henne i ett tillstånd af raseri. —