Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 januari 1868, sida 2

är 1867 (8,112 år 1866) tillhöra transito korrespondensen. AAAAAAAA — Göteborg den 28 Januari II. exc. justitie-statsministern frih. L de Geer, till hvilkens personlighet sven ska folket ser upp med vördnad, ocl till hvars ord det med största aktning lyssnar, har i Lördagens plenum, mec anledning af hr Hasselrots motion om dödsstraffets afskaffande, uti första kammaren afgifvit ett yttrande, som är egnadt att ådraga sig synnerlig uppmärksamhet Olämpligheten och orättfärdigheten af detta straff hafva blifvit så ofta framhållna, att åsigten derom synes hafva numera inträngt i det allmänna föreställningssättet såsom en ovederlägglig sats. Talarens stora auktoritet gör, att den i ämnet mindre hemmastadde är benägen att tvifla på det omdöme man bildat sig uti detsamma och ifrågasätta, huruvida man ej låtit förleda sig af satsens täta upprepande till att godkänna en villfarelse. Men ingen auktoritet är större än de goda skälens, och derföre hafva vi varit ifrige att erfara på hvilka grunder h. exc. stödt sin mening. Enligt den redogörelse, som i detta hänseende förekommer i Stockholmstidningarnes reterater, skulle h. exc:s argumenter hafva varit hufvudsakligen följande: 1:o att likasom lifvet är en gåfva af Gud, så är friheten det äfven. Skulle det vara orätt att beröfva en menniska det förra, så vore det också orätt att beröfva henne den sednare, hvadan den, som på sådan grund törkastar dödsstraffet, ej heller bör kunna godkänna fängelse. straffet. . Till att visa det haltande i denna jemtörelse anmärka vi endast: att den beröfvade friheten kan en menniska återgifvas, hvilket ej låter sig göra med lifvet. — Frihetens förlust beröfvar menniskan ej tillfälle till törbättring och till att återupprätta hvad hon brutit. — Den moraliskt sjuke, likasom den fysiskt eller intellektuellt sjuke, bör botas, ej slås ihjäl. 2:o att då den enskilte har rätt att taga en medmenniskas lif, om han icke kan på annat sätt försvara sitt eget, så kan äfven staten taga ett lif såsom nödvärn. Nödvärnet för staten, som är jemförligt med den enskiltes, ligger i att möta och döda en anfallande fiende. Men då staten har brottslingen i sin hand, så existerar ej längre nödvärnet, likalitet som för den enskilte, då han öfvermannat och bemäktigat sig ej tjuf eller mördare. Han eger då ej längre rätt att döda honom. 3:0. Det förekommer ibland brott af så fasansfull beskaffenhet, att den allmänna rättskänslan icke skulle finna sig tillfredsställd, om man icke kunde taga brottslingens lif som ett motsvarande straff. Om den ädle talaren här hade sagt: len allmänna hämndkänslan, så hade vi sifvit honom rätt, ehuru vi medgifva, att vättskänslan ännu kan hos mången stå på n så, i vår tanke, låg ståndpunkt, att lessa båda begrepp sammanfalla. En högre ipplysning skall rena dessa föreställningsätt, och när h. exc. slutligen yttrat, det ederna skola förmildra lagarne, ej tvertom, å anmärka vi dertill, att lagarne och selerna kunna och böra ömsesidigt förnildra hvarandra. Barbariska lagar, som örvilda sederna, böra skyndsamt afskaf. as af en nations mera upplysta målsmän fven om det högre rättsmedvetandet ej unnat genomtränga hela nationen. yAÅdelmod mot brottet är omensklighet not samhället. Dessa Napoleon I:s ord nnebära en stor sanning, men ädelmod not brottslingen är något annat än ädelmod rot brottet, och här är dessutom ej fråga! m fidelmod, utan om ett visst strafis rätt-. isa och ändamålsenlighet. Konungen, som 1 töfvar nåd, kan anses handla af ädelmod, ch dock önskar helt visst h. exc. ej uppäfva benädningsrätten. De argumenter, som blifvit efter h. exc. 0 stitie-statsminiskern citerade, hafva allt-.ä i, enligt vårt förmenande, varit hvarken! evisande eller öfvertygande, likalitet som sc ndra länders åberopade exempel här egaf ll giltighet. d I det vi hägakta det moraliska modet Is 8 den högt ärade talaren att uppträda sn ot en mening, som verkligen blifvit all-se än och populär, så hafva dock hans p d icke kunnat rubba vår uppfattning aflri nna stora humanitetsfråga, varande vi rtfarande öfvertygade derom, att det Sj ulle lända den svenska nationen till båp heder och gagn, om den, uti detta fri stiga moment af sin lagstiftning, ställde ser ; i jemabredd med de civiliserade län-nr, hvilka byggt sina lagar på en högrelp h ädlare uppfattning af samhällets ställig gentemot sina brottsliga barn. 8 8 2 1 Staden och Länet. . 3 o .a. .