Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 januari 1868, sida 1

Från Norge. (Korrespondens till Handelstidningen). Christiania den 24 Januari 1868. Ett par dagar efter det den i mitt förra bref emnämnda orimliga spanska tullsatsen på klippfisk blifvit bekant här i landet, erfor man, att regeringens chef, statsrådet Stang, helt oväntadt skulle resa till Stockholm, såsom det hette för att komplimentera H. Maj:t Konungen i anledning af hans lyckligt öfverståndna sjukdom. Då emellertid resan för detta ändamål kom temligen sent, satte allmänheten föga tro till den uppgifna orsaken till densamma, utan var mera böjd att sätta den i förbindelse med ifrågavarande spanska tullsats, medan våra finare politici utspekulerade, att anledningen till resan måste vara att konferera med konungen om förändringar i den högsta militära administrationen, och i dag meddelar ,,Morgenbladet verkligen den öfverraskande underrättelsen, att ett större ministerombyte förestår, i det statsrådet Wergeland säkert och snart bebådas skola lemna taburetten, och statsrådet Möinichen om några månader. Enhvar, som det ringaste följt de norska tidningarnes uttalanden under de sednare åren, måste hafva lagt märke till den storm i opinionen, som statsrådet Wergelands dispositioner på det militära området framkallat. Wergeland har nu i tio år varit armens högste befälhafvare och tillika chef för armdepartementet, hvilka båda poster förut voro delade mellan en befälhafvande general och ett statsråd, så att han såsom statsråds-general direkte under konungen utöfvat en nästan diktatorisk myndighet öfver armåens kommandosaker, personal och materiel. Statsrådet Wergeland förenar en reslig, vacker och intagande personlighet med en ingalunda vanlig begäfning och en älskvärd karakter, hvilka egenskaper vid ung älder höjde honom till chef för artilleribrigaden, hvarför enhvar militär ansåg honom såsom sjelsskrifven till konungens råd, och då denna händelse inträffade, väntade man en ny aöra för armåen, hvilken emellertid så långt ifrån inträdde, att det nu för tiden ej är ovanligt att höra militärer uttala, det de sednare årens dispositioner varit nära att bringa den norska armeen i upplösningstillstånd. Statsrådet Wergeland förlorade sin popularitet då han inrättade en för våra förhållanden storartad generalstab, som skulle hafva rang och hastigt avancement framför armöens andra officerare, medan han ej drog försorg om att insätta de dugligaste i denna elitstab, utan valde sina gunstlingar bland yngre och obepröfvade män, hvilka ej hade det ringaste företräde framför sina kamrater. Dernäst var det Wergelands fel, att han sökte öfverföra storartade ranska mönster i armens indelning, exercis och tillechmed i beklädnaden, på våra små förhållanden. Wergeland har af naturen något gemensamt med sin store kusin skalden Henrik Wergeland: en mängd idöer jäsa inom honom, och han tycker om att experimentera och förändra, men han är oredig och konfys, hvaraf nästan allt hvad han velat reformera och förändra inom armben bär en omisskännelig prägel. Order och reglementen, hvilka det var omöjligt att praktiskt utföra, ha oftare blifvit utfärdade inom armöen och