Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 januari 1868, sida 2

Motion om sörssytining af vissa helgdagars firande till de dem närmaste Söndagarna. Då jag vid sistförflutna riksdag väckte förslag om förändringar beträffande fitrandet af åtskilliga helgdagar, skedde det sendast med afsigt att förbereda den allmänna meningen på nyttan och nödvändigheten af en sådan förändring, men ingalunda under förhoppning, att mitt förslag skulle genast vinna riksdagens erkännande. Jag skulle icke ens, om det berott på min röst, hafva velat biträda lett beslut uti en så grannlaga fråga, hvarför folkets tänkesätt ännu var så föga moget. Men naturligtvis måste, för att en bättre mening skall kunna segra öfver fördomen, uppmärksamheten på ämnet en Igång väckas, och detta var här så mycket angelägnare, som fromma menniskor finnas, hvilka i de många extra helgdagarna skåda förkastliga qvarlefvor af romersk-katolsk vidskepelse, anseende dem stå i uppenbar strid mot det klara och oförtydbara sabbatsbudet: ,, Sex dagar skall du arbeta. Erfarenheten har också lärt, att firandet af många helgdagar icke befrämjar ett folks gudsfruktan och sedlighet, utan tvertom, bärande vår egen brottmålsstatistik vittne derom, att en följd af helgdagar är för sedligheten icke gagnelig, utan skadlig. De öfverläggningar, hvartill ifrågavarande motion ledde, hafva utan trifvel utöfvat ett icke ringa inflytande på den allmänna meningen, och när motionens första syftemål var dermed uppnådt, var det min afsigt att låta saken, hvad på mig ankom, tillsvidare dervid bero, lemnande åt framtiden att ytterligare mogna det nya föreställningssättet. Nu hafva dock från flera håll uppmaningar blifvit mig gjorda att återupptaga motionen redan vid innevarande riksdag, med särskild hänsyn dertill, att ärendet tillhör äfven kyrkomotet, hvilket i år sammanträder, för att derefter måhända icke sammanträda på fem år sednare. Endast med mycken tveksamhet har jag lyssnat till dessa uppmaningar, och då jag nu beslutat åter framställa ett förslag i detta ämne, har jag velat lemna åsido de momenter, som afse indragning af Annandagarne samt upphäfvandet af sabbatstvånget för Midsommardagen, för att, intilldess opinionen hunnit rörande dessa dagar mera klarna, inskränka mig till de öfriga i min föregående motion omnämnda helgdagar, nemligen Trettondedagen, Marie Bebådelsedag och Kristi Himmelsfärdsdag, hvilkas firande jag föreslagit skola förflyttas till närmaste Söndag. .Trettondedag-jul har — yttrar P. W. Bergstrand i sin skrift: ,, Grunderna för den kristna tidräkningen, pag. 116 — endast hos oss detta namn. På denna dag, den 6 Januari, firade man fordom äfven Jesu födelse, och den kallades derföre Epiphania, d. ä. (Guds) uppenbarelsefest. Sedan man, utan anledning af den heliga skrift (ty anledningen i Ps. 72:10 är egentligen ingen) gjort de visa männen (magerna), som besökte Kristus, till tre konungar, kallade man denna dag de Heliga tre Konungars dag. Det lärer väl icke kunna finnas någon betänklighet i ett protestantiskt land att förflytta firandet af denna dag till närmaste Söndag. Likaledes bör Marie Bebådelsedags evangelium kunna afhandlas på närmaste Söndag, utan att det heliga minne, som man dermed vill bevara, på minsta vis fördunklas. Då itråga om Kristi Himmelsfärdsdag det blifvit hufvudsakligen anmärkt, att! kristna församlingen vill fira minnet af lenna tilldragelse på samma årsdag som len i verkligheten inträffat, behöfver man leremot blott erinra, att denna dag för warje år ändrar datum med anledning afl.