Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 januari 1868, sida 1

stränga det för att upplifva de andra, men detta ädla bemödande skulle snart stranda mot de ref, som politikens och hatets brottsjöar sammandrifvit i hans väg. Prins Karl fick nemligen bref från kurfursten af innehåll att genast och ofördröjligen begifva sig till Hannover, för atticke mera återvända till Marienburg. Han borde bereda sig på andra värf än roa sig och gyckla. Vid underrättelsen om denna kallelse, gaf kurfarstinnan genast uppbrottsorder. Hon ville icke längre qvardröja på denna landtliga vistelseort, som egentligen haft prinsen och Königsmark att tacka för den trefnad den skänkt henne. Hennes och hofvets afresa kunde dock icke ske med samma hast som prinsens, för hvilken endast ett par timmars beredelse behöfdes. Efter deras förlopp sutto redan han och Königsmark i vagnen för att lemna detta ställe, hvarifrån de medförde så många glada minnes. Då de närmade sig slutet af den stora allsen, steg prinsen upp, vände sig i vagnen och sade: — Farväl, du arkadiska strand, vid hvilken min lefnad sjulle en stund varit förtöjd! Farväl, olympiska fröjder, som icke kredensats i hofservisens förgiftade skålar! Farväl, mitt menskliga jag, som prinsen evigt skall begråta — — förstår sig — tillade han med ett halftvunget skratt — så länge jag ännu ser topparne vifta på de höga popplarne i dessa parker. — Och derpå började han hvissla melodien till den omnämnda bröllopsvisan. Königsmark räknade för en lycka, att han vände sina ögon från honom och icke tycktes tänka på hans närvaro. Han skulle annars icke undgått att märka hvilka strängar han genom denna melodi anslagit i Königsmarks hjerta. Försinkt, som han verkligen nu var, i sin saknad och i gissningar öfver orsaken till hans hastiga återkallande, undföll detta honom fullkomligt, och Königsmark skattade sig ganska lycklig att denna gång undgå äran af hans uppmärksamhet. Begge förblefvo länge stumma, tills prinsen slutligen bröt tystnaden och sade: — Vet ni, grefve Filip, jag undrar verkligen på hvilka storartade afsigter min herr fader kan hafva med mitt plötsliga återkallande. — Något ovanligt måtte hafva inträffat, som kan föraneda det — svarade Königsmark. (Toris.)