Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 januari 1868, sida 1

din hjelp, olyckliga barn! Jag fattar nu den orättvisa du tillåter dig mot din moder. — Nej, nej, ni bedrar er! — sade prinsessan med rodnande hinder och höljde hertiginnans hand med kyssar. — Han har icke kunnat vara blind för hvad min gemål icke gör sig mödan att för någon dölja, men utan att en händelse gjort honom så godt som vittne till ett af dessa uppträden, som ådagalägga hans hela råhet, skulle han icke, mer än någon annan, känna till hvilken ytterlighet det kan gå. Sådant är förhållandet. — Det verkliga, det sanna? — frågade hertiginnan och såg pröfvande på prinsessan. — Min moder misstror mig? — O nej! Om dina läppar kunde ljuga, dina ögon kunna det icke. Prisad vare denna stund, som lyfter bördan af ett fruktansvärdt tvifvel från mitt hjerta! Min Sofia står för mina ögon ren, oskyldig och ädel, som då jag lemnade henne. — Tack vare de grundsatser och lärdomar ni gifvit mig, samt de böner ni för mig uppsändt! O, min mor, — fortfor hon och kastade sig till hennes bröst, — hvad skulle jag utom dem vara? — Arma dotter, du har lidit mycket! — Mycket, men icke det att känna mig förtjent af edra förebråelser. — Förlåt att jag ett ögonblick kunnat ifrågasätta detta! Det borde från början varit mig klart, att om grefve Königsmark egt något hopp, han icke skulle söka verka hos din fader till understödjande af din önskan att lemna detta hof; men i min ömhet för dig tänkte jag blott på kärlekens makt och farorna af hans välde. Men, min dotter, för att återkomma till din önskan — jag fruktar att din far skall bli obeveklig. — Edra böner .... — De hafva en gång strandat, du vet det, och jag vill icke intala dig ett hopp, som jag icke sjelf vågar hysa. Menniskorna låta lätt förblända sig af skenet, hvaraf man här förstår att begagna sig, och äro männen svårare att taga ur sin villfarelse än vi, qvinnor. Dessutom förmå de sig svårligen att medgifva sina misstag, hvilket din far genom detta bifall skulle ause sig göra.