Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 januari 1868, sida 3

Maria Jansson, som är boende i huset n:o 73 Litt. A. i 5:te roten, berättade att hon ofta vore besvärad af sömnlöshet, hvarför hon vanligtvis brukade vara uppe om nätterna. Nämnde vatt vid toiftiden hade hon stått vid fönstret och sett ut genom detsamma, då hon varsnat liksom ett brinnande ljus å golfvet i skjulet, men när lågan blef större och flammade upp, föreföll detta henne misstänkt, hvarför hon gått ut som hon var, eller blott i underkläder och barfota med tofflor. Hon hörde då att det sprakade i skjulet. Nu insåg hon att eldfara var å färde. Hon kastade derför från sig tofflorna och sprang till stället, der hon fann att långa torrvedstickor, som brunno, blifvit uppställda till en brasa i ena hörnet, hvarjemte hon bemärkte, att några bundtar af mindre sådane, hvilka äfvenledes voro antända, blifvit instuckna mellan bräder i taket. Hon ref straxt isär veden i brasan, ryckte ned stickbundtarne från taket och kastade öfver elden en hop svinmat, som fanns i en fjerding. Medan hon sålunda släckte elden, ropade hon på hjelp, dervid P. Nilsson och äfven i huset boende arbetskarlen G. Svensson kommo tillstädes. Hvarken när hon först bemärkte elden, eller sedan hon kommit ut, hade hon sett någon i skjulet eller deromkring, men att antändningen skett en kort stund förrän elden varsnades, derom var hon fullt öfvertygad. P. Nilsson hade ingenting vidare att meddela om sjelfva tilldragelsen än att han väcktes genom rop, hvarför han gått ut och funnit att dessa härledt sig från Maria Jansson, som, när han kom in uti skjulet, redan släckt elden, hvilken synbarligen varit anlagd, men hvem som anstiftat densamma, sade han sig cj veta. Hans husandel är assurerad för 760 rdr. Nilsson omtalade, att han tillförene varit utsatt för dylik eldfara, då han haft husandel tillsammans med den för mordbrandsanläggningar ryktbarvordne smeden Bengtsson, från hvilken samhället omsider befriades derigenom att han afreste till Amerika. Med anledning af upplystes, att en del af nämnde hus är uppfördt af lemningarne efter Bengtssons nedbrunna ruckle. Ingen af hyresgästerna i förstnämnde hus hade sina lösören assurerade, hvarför de ej kunnat vinna det ringaste, om huset lagts i aska, utan tvertom varit utsatte för att mista det lilla de egde. Arbetskarlen Svensson hade ingenting annat att upplysa i saken än hvad Nilsson berättat. Undersökningen uppsköts för vidare upplysningars vinnande till d. 31 dennes. För visad raskhet och rådighet erhöll Maria Jansson af poliskammaren i belöning 15 rdr, och förklarade värdshusidkaren Larsson, att han äfven skulle tilldela henne härför 10 rdr. (Från MaYinö) Mordet å Teberg. I Tisdags f. m. kl. 11 fortsatt es å Malmö cellfängelse ransakningen med den för mord anklagade Lars Jönsson. Protokollet för första ransakningen justerades och dess innehåll godkändes af Lars Jönsson, hvilken äfven nu försäkrade, att det icke varit hans mening att döda Jöns Persson, utan att denna tanke först hemma hos denne uppvaknat hos Lars Jönsson och att han utfört den af förtviflan öfver sin utblottade belägenhet. Den anklagade tycktes för frigt vara gripen af allvarlig ånger öfver det föröfvade brottet. En liten episod, som under början af ransakningen inföll, gjorde ett djupt intryck på såväl den anklagade som på alla närvarande. Hans hustru hade nemligen tagit med sig deras äldsta barn, en liten vacker flicka med stora blåa ögon, och då hen efter stund varseblef sin fader, utropade hon, strålande af glädje: ,Se, der är far! Den anklagade började härvid snyfta konvulsiviskt, och modren gret bittert. Den som vittne inkallade handlanden Holmgren örklarade, att den anklagade alltid i hans tjenst uppfört sig utmärkt väl och varit tyst och arbetsam, ehuru något skygg i sitt väsende. Dagen före Julafton hade han och hans hustru varit hos hr Holmgren och begärt få låna penningar, hvilket han likväl nekat, emedan han ansåg dem vara i temligen goda omständigheter. Föregående Jul hade de på samma sätt begärt ett lån och då erhållit det, samt sedermera efter hand afbetalt det. Ordföranden förklarade sig dessutom på enskild väg ha inhemtat, att den anklagade, under den tid han varit i tjenst hos handlanden Rydberg, äfven förhållit sig väl och till sin husbondes belåtenhet. Hustru Elna Jönsson, syster till den vid Ostindiefararegatan boende arbetskarlen Ola Jönsson, af hvilken den anklagade hoppats få låna penningar genom Jöus Perssons bemedling, sade sig känna igen den anklagade, hvilken tvenne gånger sökt hennes bror. Den 29 Dec. hade han sista gången varit der och dervid yttrat till vittnet, att han trodde sig möjligen skola få låna en del penningar af hennes bror. På hennes fråga hvem han var, hade han sagt sig vara färgare hos handl. Holmgren, och för penningarne hade han förklarat sig vilja köpa en tomt, hvilken äfven en annan person önskade köpa. På ordförandens allvarliga uppmaning till den anklagade att bekänna, om han förut begått något brott, försäkrade han gråtande, att han aldrig gjort det, utan alltid varit ärlig och trogen. Allmänna åklagaren öfverlemnade härefter målet åt domstolens pröfning, yrkande ansvar på Lars Jönsson enligt lag för mord och rån. Mot den anklagades hustru hade intet bevis förekommit om att hon varit medvetande om brottet. hvarför han afstod från allt ansvars yrkande mot henne. Den anklagade förklarade sig beredd att underkasta sig det straff, som kunde honom ådömas enligt lag, hvarpå ordföranden tillkännagaf, att utslag kommer att afkunnas nästk. Tisdag. TTR RSA EE RR Ra