Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 januari 1868, sida 2

som ar en at stadens skönheter. Ceremonien egde rum hos brudens fader å,Nurray Hillk, och öfver 400 personer voro bjudna. Salongerna voro väl och smakfallt dekorerade med lefvande blommor, och en utmärkt orkester utförde under aftonen musik. Härefter omtalas societetens lysande toiletter, hvilka äro de mest magnifika för säsonger, samt brudens drägt. Ja, ej nog med dessa detaljer — slutligen omtalas presenterna, som det unga paret erhöll, såsom af brudens moder en massiv silfvertheservise, 4 silfverfruktskålar, flera dussin fisk-, theoch fruktknifvar, två äkta schalar, ett diamantsmycke samt, utaf en vän, ett lager af linne, som referenten påstår skulle vara tillräckligt för ett helt hotells uppsättning. Annonserna, hvilka inkräkta lejonparten af det lilla bladet, äro äfven de, som uppehålla och betala affären, ty hela tidningen är blott en enda stor humbug, som tjenar att sprida kännedom om de värda annonsörer, hvilka hafva sina firmor omnämnda densamma. Jag lemnar nu tidningen för att begagna de återstående minuterna, innan spektaklet börjar, till iakttagelser i salongen. Hvart man vänder blicken, förmärkes intet, som påminner om ,la hante vole, och ändå är det fullt hus uppifrån och ner. Huru kan detta vara? Jo, tcatern är utat 2:dra eller 3:dje rangen, ja, gerna litet längre ner på skalan, om ni vill. Salongen rymmer omkring 3,000 personer, och bögsta priset för sittplats i raderna eller parketten är 75 cents, ägsta 3 cents. Publiken utgjordes för det mesta af arbetsklassen, till största delen irländare. Men nu måste vi för en stund lemna publiken, ty signalen ,plats på snenen gifves och ridån går upp. Att söka skildra huru de spelande löste sina uppgifter är ej min mening, men nog skulle man, utan att på minsta sätt såra de värda artisternas unionella konstrykte, kunna säga, att de utan undantag voro allt utom hvad affischen tillkännagal. Det oaktadt bör man ej förundra sig öfver de ihällande bravoropen och den förtjusningsfeber, som herrskade, enär ämnet uti pjesen lifligt anslog de mest fosterländska strängar hos ett folk, som i sitt hemland, ,,det gröna krin, lidit och lider af såväl verldsligt som andligt förtryck. Roligt var att se spektatörerna t. ex. på 3-cents-platsen. De utgjordes till nio tiondelar af skoborstaregossar och små tidningskolportörer; flertalet af dessa äro utaf irländsk stam, och detta förklarar deras sympatier för ,the Irish Girlt. Vi skola begagna entreakten att betrakta de små lifliga åskådarne. Om de under sjelfva styckets gång gåfvo sina känslor luft uti högljudda utrop, så gjorde de under entreakterna cj mindre väsen af sig. Då knäcktes nötter, slukades rostade kastanjer, äpplen, apelsiner, smörgåsar, knäck. Så länge kassorna räckte till, var allt ännu någorlunda stilla, men när konsumtionen öfversteg kapitaltillgången, då började lånetransaktionerna och bytesaffärerna. En smörgås för en apelsin, en knäck för ett äpple 0. s. v. Eller då de vandrande försäljarne framhöllo sina varor och penningar ej fannos, anlitades grannen; om denne var i samma belägenhet, gjordes försök hos andra, och resultaterna visade sig snart, i det några delade med sig af sitt öfverflöd och andra åter höllo på stytvern. Då en och annan af desse, till straff för sin sjelfviskhet, blef ,,kubbad, det vill säga, fick mössan nedtryckt öfver ögonen, minskades icke munterheten hos denna till Hera hundrade pojkar uppgående samling. Uti salongen rådde för öfrigt en god sinnesstämning. Publiken tillhörde ej den förnäma societeten och var derföre ej så anspråksfull och flegmatisk som denna, utan tycktes med allvar och intresse lyssna till de uti stycket förekommande longörerna. Orkestern var ej utaf synnerligen utmärkt beskaffenhet, men genom val af nationella musikstycken lyckades den tillvinna sig dundrande bifall. Nå, scenen då? Ja! dekorationerna voro tarfliga och alla sceniska accessoarer likaså. De spelande voro bvarken i spel eller maskering öfver medelmåttan, men uti sufflörs begagnande serdeles hemmastadda. Dansnumren, som utfördes, voro högst karakteristiska. De båda misserna kommo n, ställde sig fram på scenen och började dansa ,the Champion Jig. Hela konsten, om jag får kalla den så, inskränkte sig ill ett oupphörligt stampande på samma plats — till en början långsamt, men slujet — ja det gick med pukor och trumpeter i ett hvirflande tempo, beledsagadt if den hänryckta publikens otvetydiga uppmuntringar medelst rop, klappningar och stampningar. Att de båda , konstnärinnorna voro celebriteter i sitt fack, framstod genom den mängd af både guldoch ältvermedaljer, som de buro. Som jag ej ir någon stor vän af halsbrytande teatraiska scener, lemnade jag salongen för att slippa se huru hr Gibbon kastade sig från redje raden in på scenen — men då jag skulle gå, var gymnasten på sin plats, och nnan jag hann komma ut, var språnget sjordt. Under de ljudeligaste bifallsyttringar utymdes snart lokalen, och inom några miuter var allt höljdt i mörker. Så var afonen tillbringad på en af Newyorks biligare och an slösare scener, der man