Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 januari 1868, sida 2

tror jag bästa sättet vara att underhandla med fröken v. Moltke. Hon är otvifvelaktigt den mest undfallande af de begge parterna, och den enda, med hvilken man rimligtvis kan hoppas att komma tillrätta. — Framför allt om ers durchlaucht behagade uppträda som den mediatiserande makten. Och ni skall icke vägra det, för att icke tillintetgöra ert eget förslag. — Så, ni verkligen tror det? Men tiden är kort och vi ha inga minuter att försumma — sade prinsen och lemnade sitt rum. Königsmark stannade för att afbida hans återkomst. Den lät icke vänta på sig längre än nödigt var. — Se så, min käre grefve, — sade prinsen då han inträdde — nu är ni löst ur denna skärselden! Ett vackert prof i mitt nya embete, vill jag hoppas!... — Eller af er diplomatiska finess. — Sak samma! Men tro icke att himlens dörr står er öppen för det. Var hellre på er vakt mot draken och väpna er för en dust med honom, Jag fruktar att han en dag skall öppna sitt gap mot er, j Königsmark tackade prinsen för sitt goda biträde och sina råd, och lemnade honom för att förvissa sig om att alla anordningar voro behörigen iakttagna, som kunde befordra framgången af aftonens tillställning. Denna lyckades till alla delar. Bruden visade sig strålande, såväl af fägring, som i drägt. Den af fröken v. Moltke tillagade passade henne fullkomligt hvad snitten beträffade, och hvad prydnaderna angick gjorde hon dertill ett utsökt urval bland rikedomen af sina juveler och ädla smycken, Alla utförde sina roller så, att intet var öfrigt att önska, och de furstliga gästerna, liksom de andra åskådarne, funno ett stort nöje i detta profstycke på ett af det tappra svenska folkets förnämsta hägtidsbruk. ostymerna bibehöllos hela aftonen och Königsmark roade isynnerhet sällskapet genom den karakteristiskt svenska folkton, han förstod att efterhärma och de nationella sånger han visste att föredraga. Hertigen och hertiginnan uppmuntrade honom genom den belåtenhet de visade, och grefvinnan Platen lät icke det tillfälle, hennes roll erbjöd henne, att för grefven utsträcka sina snaror, gå obegagnadt förbi, mellan det hon smickrade gamle kurfursten med den