Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 januari 1868, sida 2

höjd och ett djup, som icke skall lemna våra gäster i tvifrel om uppriktigheten at den välkomst, hvarmed vi helsa dem. — Ni är mycket god, prins Karl! — sade prinsessan med en blick af tacksamhet. — Vill ni sätta upp talet, grefve Filip? Men genast, förstår ni, ty jag behöfver tid att inlära det. — Det vore att beröfva er en ära, som jag visserligen afundas, men dock icke vill afhända er, — svarade Königsmark beslutsamt. — Kanske ångrar ni nu edert löfte? — frågade prinsessan leende prinsen. Denna lilla anmärkning försatte honom i förlägenhet, hvilket han sökte dölja under det han bugande aflägsnade sig, sägande: att han ville samla sina tankar i sitt hjerta, för att göra det till tolk af de känslor han ämnade uttrycka. Då Königsmark såg sig ensam med prinsessan, sade han, i det han närmade sig henne: — Jag lyckönskar er, nådiga prinsessa, till en glädje, den största, som jag tror för ögonblicket kan tillskyndas er, och ber att få betyga er den lifliga del jag tager deri. — Ingen bör bättre än ni kunna döma derom! Men, ack, ni finner ock, att denna glädje redan börjat blandas med bitterhet, och att det så ytterligare skall ske, säger mig en dyster aning. — O nej! Hvarför öfverlomna er åt sådana tankar? — Rå vi då för dessa röster, som så oförklarligt tilltala våra inre sinnen, eller kunna vi tro på missfattningen af ett språk, som omedelbarligen finner sin tolkning i våra innersta känslor? Nej, o nej! Den fröjd som väntar mig skall bli mig dyrköpt. Som skuggan följer ljuset, så följer smärtan hvarje glädje, som blir mig förunnad. — Och om så vore, om hvarje lycka skulle medföra sitt mått af obehag, så har ni ju redan uppburit edert? Låtom oss derföre hoppas, att ni måtte få njuta den återstående delen oblandad! Hon skakade sorgligt på hufvudet. — Låtom oss icke tala mera derom! Jag har en begäran till er; vill ni uppfylla den, grefve? . — Hvilken fråga! Ni glömmer då den rätt ni eger till nin tacksamhet? (Forts.)