Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 januari 1868, sida 2

hunnit inskärpa ett varaktigt minne af edra moderliga känslor hos er son, och var viss att ju mer han förstår fatta vidden af edra uppoffringar, ju större vördnad skall han fästa vid er hågkomst. — Vördnad? Nej, med förakt skall man nedsvärta mig i hans ögon! Bättre att glömmas, att förgätas ända till det moderliga namnet! — Jag förstår er ej, min lilla. — Emedan ni icke känner hela vidden af den förolämpning er son tillåtit sig mot mig. — Och nu berättade prinsessan huru djupt han förorättat henne. — Intet annat? — skrattade kurfurstinnan. — Intet annat! — upprepade prinsessan. — Gifves det då något annat, mera kränkande? — Olbereuse, Olbereuse! — log kurfurstinnan, med en ömkande skakning på hufvudet. — Dyra namn, som för mig innefattar alla dygder. Du är min stolthet liksom min kärlek! Kurfurstinnan skiftade färg och bet sig i läppen, under det hennes nästipp blef fruktansvärdt hvass. Men tanken på Celle qväfde alla andra känslor, och hon sade med mycken sjelfbeherrskning: — Tro mig lilla vän, att fullfölja ert beslut vore att, såsom det. heter, taga sak på bak, och ge er till pris åt de misstankar, som synas er så fasaväckande, då ni deremot, genom att stanna, skall rättfärdiga er inför er gemåls, verldens och er sons framtida omdöme, samt bespara edra föräldrar en sorg, som i förtid kunde bringa dem i grafven. Prinsessan smälte i tårar. Kurfurstinnan lemnade henne ensam, gick ut ur rummet och återkom efter en stund med den lille prinsen i sina armar. Hon satte honom i prinsessans knä och sade: — Hvad mina råd icke kunna uträtta, må hans oskyldiga språk göra! 9 Barnet sträckte sina små händer efter en kedja; som prinsessan bar kring halsen, jollrade sitt: ,,ma-ma, och log emot henne med detta rörande behag, som är barnaoskulden eget. Prinsessan tryckte gossen till sitt hjerta och sade: — Hvad din kärlek kostar mig dyrt! — Min ni skall aldrig ångra att hafva köpt den! Och hvad saken för öfrigt beträffar, ger jag er min hand på att