— Servera guldbrödet; sade han slutligen. Icke heller detta kunde Marienka äta. — Min sköna, sade bergkungen, jag är mycket ledsen, men hvad skall jag bjuda dig? Vi hafva intet annat bröd. Den unga makan brast i tårar, hvarvid hennes make började skratta öfverljudt; hans hjerta såväl som hans rike var at metall. — Gråt, om du så behagar! utropade han, men det tjenar till ingenting. -Hvad du önskat har du vunnit. Åt det bröd du sjelf valt! Sålunda måste den rika Marienka framsläpa sitt lif i slottet, döende af hunger, förgäfves sökande en ört eller rot att stilla de qval, som förtära henne. Gud har hört herne för att straffa henne. Tre dagar om året, vid den tid då jorden öppnar sig för att emottaga det lifgifvande regn, som Gud sänder, återkommer Marienka till jorden. Höljd i trasor, blek och tärd, går hon tiggande från dörr till dörr, mer än lycklig.när man kastar till henne några smulor och när hon af någon fattig usling får som almosa emottaga hvad som fattas i hennes gyllene slott: en bit bröd och en smula medlidande.