1 Guldbrödet. Saga af E. Laboulaye. — Det var en gång en enka, som hade en mycket ) vacker dotter. Modren var ödmjuk och saktmodig; dottern, Marienka, var deremot sjelfva hög-t nde Friare infunno sig från alla håll, men !; hon fann ingen god nog; ju mera de bemödade t sig att behaga henne, desto tydligare visade hon!; dem sitt förakt. En natt, då den stackars modern 4 icke kunde sofva, nedtog hon från väggen sitt radband och började bedja för den, som gaf henne mer än en anledning till bekymmer. Marienka delade sin mors bädd; modren betraktade med ömhet sin dotters skönhet. Plötsligt började Marienka skratta i sömnen. f — Hvad kan hon drömma för vackert, ester hon skrattar så der? sade modern för sig sjelf. Derefter slutade hon sin bön, nedlade sitt hufvud bredvid sin dotters och inslumrade. 1 Om morgonen sade hon: — Kära barn, hvad var det för vackra saker l in drömde i natt, eftersom du skrattade så hjert. igt? : — Hvad jag drömde, mamma? Jo, jag drömde att en herre kom hit åkande i en kopparvagn; I han satte på mitt finger en ring med en sten, som gnistrade som stjernorna. Och när jag kom in i kyrkan hade folket inte ögon för någonting annat än den heliga jungfrun och mig. — Min dotter, min dotter, hvilken förmäten dröm! sade den stackars modren och skakade på hufvudet. Men Marienka gick sjungande sin väg. 1 Samma dag körde ett åkdon in på gården. En f ung arrendator, med hyggligt utseende och i goda omständigheter, kom för att bedja Marienka dela med sig landtmannens bröd. Friaren behagade l modren, men den stolta Marienka afslog hans ! anbud med dessa ord: Ä — Om du än komme i en kopparvagn och3 satte på min hand en ring med stenar, blixtrande som stjernorna, ville jag dock icke hafva dig till ; man. Ärrendatorn reste sin väg, förbannande Narien-S as högmod. Följande natt vaknade modren, nedtog sitt radband och bad ännu andäktigare för sin dotters välfärd. Åter skrattade Marienka helt högt i 1 sömnen. — Hvad kan hon väl drömma? tänkte modren, som fortfor att bedja, under det sömnen flydde ennes ögon. är morgonen kom sade hon: — Älskade barr, hvad drömde du i natt? Du skrattade helt högt i sömnen. F — Hvad jag drömde, mamma? Jo, jag drömde I att en förnäm herre kom hitåkande i en vagn af Ö silfver och bjöd mig ett diadem af guld. Och när jag kom in i kyrkan såg folket mindre på G Guds moder än på mig. F — Tyst, mitt barn! Du hädar. Bed, min dot1 ter, bed att du icke må falla i frestelse! P Men Marienka skyndade ut, för att slippa höra P den föreläsning hennes mor beredde sig att hålla F för henne. F Samma dag körde en vagn in på gården. En J rik ädling kom för att bedja Marienka dela med 1 honom den förnäme mannens bröd. Det var en stor ära, menade modren, men högfärden är blind.y — Om ni än komme i en vagn af silfver, sade Marienka till den nye tillbedjaren, och om ni nu biöde mig ett diadem af guld, ville jag likväl ej hafva er till man. — Tag dig tillvara, min dotter! sade den be-H kymrade modren; högmodet härstammar från afgrunden. b — Mödrar tala utan att veta hvad de säga, tänkte Marienka och lemnade rummet med en b axelryckning. Tredje natten kunde modren icke sofva för oro; p hon lät sitt radband löpa mellan fingrarne och 8 bad för sin dotters välgång. På nytt brast Marienka ut i ett högt skratt. . — Herre Gud! sade modren, hvad drömmer nu det arma barnet igen? Och hon fortfor att bedja ända till dagningen. — Mitt älskade barn, sade hon då, hvad har y du drömt i natt? — Om jag säger det, blir du återigen ond. — Säg det ändå! inföll modren. Säg det ändå! — Jag drömde att en hög herre kom hit med ,s ett talrikt följe och friade till mig. Han åkte i en gyllene vagn och hade med sig åt mig en klädning af guldspetsar. Och när jag sedan in-1 trädde i kyrkan såg folket ingen annan än mig.!p Modren sammanknäppte sina händer; dottern!3 hoppade halfklädd ur sängen och begaf sin in i en annan kammare för att undvika den lexa hon . väntade, men som föreföll henne ledsam att åhöra. m Samma dag körde tre vagnar in på gården: en af koppar, en af silfver och en af guld; den föri sta med två hästar, den andra med fyra, den i tredje med åtta, alla med seldon af perlor och guld. Från kopparoch silfvervagnen nedstego pager i röda byxor samt gröna tuniker och dolsl mor; ur guldvagnen nedsteg en ståtlig ädling, fi helt och hållet klädd i guld. M Han inträdde i huset, böjde ett knä mot mara ken och anhöll hos modren om Marienkas hand. b. Hvilken ära! tänkte den stackars qvinnan. el — Se der min dröm besannad! sade Marienka; ss du ser nu, mamma, att jag nu som alltid fick sh rätt och du orått. a Derpå sprang hon in i sin kammare för att sl binda förlofningsbuketten, hvilken hon sedan, med h ett strålande leende, räckte åt den vackre ridda-Å ren såsom underpant på sin tro. Å sin sida sattet den vackre riddaren på hennes finger en ring, g. hvars sten gnistrade som stjernorna, och bjöd henne ett diadem af guld samt en klädning af1 gyllene spetsar. d Den högmodiga flickan gick att kläda sig till S vigsel-ceremonien. Modren, fortfarande orolig, frå-ti gade fästmannen: — Min gode herre, hvad slags bröd har ni att f bjuda min dotter? ti — Hos oss, sade han, är brödet af koppar, af! silfver eller af guld; hon får sjelf välja. fl Hvad vill detta säga? tänkte modren. p Marienka oroade sig ej öfver någonting; hon S återkom, bländande som solen, mottog sin trolof-4 vades hand och begaf sig till kyrkan, utan att p ens begära sin mors välsignelse. Man lät den a stackars qvinnan bedja vid ingången till kyrkan, u och då Marienka steg upp i vagnen afreste hon utan att ge sin mor en blick, utan att ens säga y henne farväl, N De åtta hästarne fara af i galopp, tills de anlända till en ofantlig klippa, i hvilken är en öpp-Jo ning, stor som en stadsport. Hästarne fördjupa r sig i mörkret, marken darrar, klippan störtar till-o sammans med ett förfärligt dån. g Den unga bruden fattar sin makes hand. 1 6 — Frukta ingenting, min sköna, det blir straxt Ö ljust. d I ett nu börja tusentals lågor fladdra rundt om-a kring. Det är bergets dvärgar, som med facklor io i hänlerna komma att mottaga sin husbonde, s. dvärgkungen. vi Marienka förstod åå hvem hennes man var. le Men han måtte nu vara ett godt eller ondt vänende, var han i alla fall så rik, att bruden med o gladt sinne gick sina nya öden till mötes. d Utkomna ur mörkret, for man fram genom so. blygråa skogar och berg, som sträckte sina hem-E ska färglösa toppar ända upp emot skyerne. Tal-S lar, bokar, björkar, ekar, klippor, allt var af bly. a Efter skogen vidtog en stor äng, der gräset var af silfver; längst borta på denna äng reste sig ett b. gyllene slott, inlegdt med diamanter och rubiner. 0 Der utanför stannade äkdonet; bergkungen räckte 6 handen åt sin brud med dessa ord: ti — Min sköna, allt detta tillhör di TT ar