ee FD 6 44Rn— 2k :— tiges välsignelser, då Jag nu i kraft af Grundlagens bud förklarar detta Riksmöte öppnadt; förblifvande Eder, Gode Herrar och Svenske Män, alle samtligen samt hvar och en i synnerhet med all Kunglig Nåd och ynnest städse bevågen. Sedermera uppläste justitie statsministern berättelsen om hvad sedan sista Riksdag uti rikets styrelse sig tilldragit. Derefter, och uppå af riksmarskalken för hvarje gång särskildt gifvet tecken, uppträdde inför Konungen Kamrarnes talmän, hvar för sig, att i Kamrarnes namn framföra sin underdåniga vördnad, hvarvid hvarje Kammares ledamöter blefvo stående under det Kammarens talman yttrade sig. Talmannen i Försla Kammaren yttrade: -Stermäktigste Allernådigste Konung! Då riksdagen nu åter står församlad omkring konungens thron, efter en tidrymd, visserligen af kort utsträckning, men icke derföre för vårt land fri från bekymmer, är det med den undersåtliga tillgifvenhetens och den djuda vördnadens oskrymtade känslor, som Första Kammaren anhåller att få frambära uttrycken af sin utaf hvarje svenskt hjerta delade glädje, att se Eders Maj:ts för tvenne folk dyrbara helsa återställd. Måtte Försynens skyddande hand bevara Eders Maj:t och under en lång framtid förläna Svea folk lyckan af Eders Maj:ts oförtröttade omsorger och landstaderliga styrelse. Det sista årets skörd har i många och vidsträckta delar af riket utfallit betydligt under medelmåttan, och så väl statens inkomster som den enskilda verksamheten hafva deraf erfarit en tryckande känning. I Norrland framkallade fullständig missväxt en fara för hungersnöd, desto mera hotande, som endast en kort tid återstod till dess sjöfarten kunde stängas af den annalkande vintern. Eders Maj:ts visa och kraftiga åtgärder, i förening med den enskilda välgörenhetens ansträngningar, hafva verksamt lindrat denna nöd, och till de dystra hågkomsterna af densamma sluter sig månget tacksamt minne af den högsinta vänskap, hvarmed brödrafolket och äfven utlandet samlade understöd åt de hungrande. Uti vårt land, likasom uti hvarje annat samhälle, finnes mycket att önska, mycket att förbättra; och det blifver alltid statsmakternas pligt att, med öppet öga för en stigande civilisations fordringar, redligt arbeta på förverkligandet af det berättigade i önskningarna, det sanna i förbättringarna. Detta arbete utgår i Svea land från den fasta grundvalen af lagbunden fribet och fortgår under det betryggande hägnet af enigt förbund emellan konungamakt och folkfrihet. På denna grund och under detta hägn kan samhällets utveckling hvarken afstanna eller brådstörtas, men folkets lycka och fäderneslandets ära blifva det eftersträfvade, det mer och mer uppnådda, målet. Med sann och liflig öfvertygelse härom, och under en från hjertat gående önskan om lycka cch välsignelse för konung och konungahus, anhåller Första Kammaren att i Eders Kongl. Maj:ts nåd och ynnest städse få vara innesluten. Talmannen i andra kammaren vände sig derefter till Hans Maj:t med följande tal: .Stormäktigste Allernådigste Konung! Det är under bekymmersamma förhållandeu Riksdagen nu sammanträder. Nöd herrskar i landets nordligaste delar, dyr tid i de öfriga, näringarna befinna sig i en ofördelaktig ställning, och statens inkomster bafva ej ingått till påräknadt belopp. Allt manar således folkets ombud till kraftiga ansträngningar för att underlätta regeringens omsorger samt afhjelpa eller mildra inträffade olägenheter. Hvad Eders Kongl. Maj:t och den allmänna välgörenheten redan bidragit till den bittraste nödeus lindrande, erkännes med djupaste tacksamhet. Många andra åtgärder, icke minst inom den enskilda hushållningens område, torde dock blifva nödvändiga för att betrygga framtiden, och säkert skola i afseende på deras beskaffenhet pröfningens dagar komma att lemna mer än en nyttig lärdom. Vare det långt ifrån oss att misströsta! Sverge har under sist förflutna årtionden gjort så stora framsteg i alla rigtningar, att hvarje medborgare, som ej öfvergifvit tron på Gud och sitt folk, måste med frimodigt hopp arbeta på fortsättningen af en utvecklivg, till hvilken intet motstycke finnes i hela vår historia. Om de särskilda frågor, som kunna blifva föremål för Riksdagens behandling, är det ännu för tidigt att fälla något omdöme. För ett år sedan stod frågan om rikets försvar främst på dagordningen, och den platsen kommer väl sannolikt samma fråga att äfven hädanefter bibehålla till dess hon fått sin nöjaktiga lösning. Lyckligtvis är det för ögonblicket allmän fred i Europa; men kriget förberedes likväl i så vidsträkt omfång af de mäktigaste staterna, att de mindre tvingas att ölja deras exempel så långt krafterna medgifva. fven vår pligt är derigenom bestämd. Hurnvida den nu kan efter önskan fullgöras, eller alla tillgångar komma att för den närmaste framtiden af andra behof tagas i anspråk, få de från i dag begynnande öfverläggningarna och besluten, utvisa. Riksdagens andra kammare beder emellertid Eders Kongl. Maj:t vara förvissad. att de förslag, som blifva till dess afgörande öfverlemnade, skola med fosterländskt allvar samt den uppriktigaste undersåtliga trohet ock härlek behandlas. Den betraktar såsom en oskattbar förmån att kunna vid detta tillfälle till sin konung personligen framföra nnderdåniga försäkringar härom och anhåller att i Eders Kongl. Maj:ts nådiga ynnest och bevågenhet städse få vara innesluten. Etter talens slut och efter dertill af riksmarskalken ånyo gifvet tecken framträdde talmännen att kyssa konungens hand; hvarefter, och sedan de af statsrådet och chefen för finansdepartementet emottagit K. M:ts proposition angående statsverkets tillstånd och behof, de åter intogo sina platser. Konungen gick derpå, åtföljd af processionen, tillbaka till sina rum i samma ordning som till rikssalen ; hvarefter riksdasens laodamötar äfren lamnada BLgcalan IT ———— — AD ND S — —