Gresfve Filip Königsmark eller Svartsjuka och hämd. ) Af Sophie Bolander. Königsmark stod i en fönstersmyg, i ett folktomt rum, med sinnet lågande af de mest olikartade känslor: kärlek och hat, smärta och vrede, då den tunga sidengardinen, inom hvilken ban sökt skydd för alla spejande blickar, rördes och han såg prins Karl öga mot öga. Prinsen gjorde ett tyst tecken åt honom och visade åt en spegel. Königsmark såg dit och upptäckte taflan af kurprinsen och fru Wiche, som suto sida vid sida i en kanapå i ett litet afskildt taflekabinett, beläget innanför det rum, der han och prinsen befunno sig. Hon satt tillbakalutad mot ejderdunsdynorna i soffans rygg, pratande och skrattande, mellan det hon med studeradt koketteri maniererade sin solfjäder så, som skulle hon i den haft en egid för sin blygsamhet. Ser ni? — sade prinsen. Königsmark svarade endast med en axelryckning och vände bort ögonen. — Jag förstår er! Taflan bör döljas af ett täckelse. Jag har också beredt mig på att förskaffa den ett. — Och han tog ett par steg mot kabinettet. — Hvad tänker ni göra, min prins? — frågade Königsmark och hejdade honom. — Det skall ni få se. — Förifra er icke! — Så, så! — Tillåt er ingen obetänksamhet! — En liten öfverraskning, det är allt! Jag sade ju att jag ville draga täckelset öfver taflan, eller, kanske finner ni det mera poetiskt taladt: stänga buren om de kuttrande dufvorna. — Och prinsen ville åter närma sig kabinettet. — Min prins, ni blottställer ... — Bah! Prinsen hatar mig förut så mycket som möjligt, ) Forts. fr. n:o 13.