— Alldeles icke! Hör mig! Ni har sett prins Georgs uppförande mot sin gemål i går afton, och jag frågar om det kunnat undgå att väcka förtrytelse? Vid bortgåendet från festen följde jag honom till hans rum och inträdde med honom. Jag bad honom om ett enskildt samtal och vi bortvisade de uppvaktande. Ensam med honom förehöll jag honom hans ovärdiga beteende. Jag uppdrog för honom en tafla at hans husliga lif och den roll han der spelade, i färger som ingalunda lånade smickrets glans. Jag varseblef ettjagtskärp, som fru Wieche med egen hand åt honom virkat, jag tog det, spottade på det och trampade det under mina fötter . . . — Min prins! — Min grefve! Hade det varit hon sjelf, jag tror knappast jag bemött henne mycket annorlunda. — Och prins Georg kunde tåla denna förolämpning? — Visst icke! Han drog sin värja och rusade emot mig som en ursinnig. — Och ni? — frågade grefve Filip med oro. — Jag? Skulle ni tro det, Königsmark, jag stod lugn, som här inför er? Jag blottade mitt bröst och sade: Stöt ner mig och lägg exemplet af ett brodermord till de öfriga dater, hvarmed ni föregår ett folk, som en dag skall få den lyckan att kalla er sin regent! Han frågade mig med hvad rätt jag vågar lägga mig i hans enskildta förhållanden? Med samma rätt, sade jag, som det jollrande barnet fattar den blinda styrkan vid handen för att rycka den från den slukande strömmens brädd. Vid dessa ord slog han sitt öga mot golfvet. Ni kan icke tro hvad denna nedslagna blick tolkade för mig. Jag lemnade honom utan vidare, men med en afgjord seger. Hade jag ej stått på det rena med mina känslor för prinsessan, jag hade icke kunnat göra hvad jag gjort, icke kunnat tilltala honom på domsens språk, icke kunnat träffa hans hjerta, väcka hans samvete. Förstår ni nu min tacksamhet, Königsmark? — Ni tillskrifver en fremmande hvad ni endast har att tacka ert eget ädla sinnelag för. Forts.)