folk med nötter, utan fruktan att de skola kasta dem tillbaks om de finna dem för hårda att knäppa. Och attjag begagna denna fördel för att vara frikostig, torde icke förundra er, då ni känner att jag icke har för sed att knussla. Königsmark log. — Hvad som mest retar grefvinnan emot mig i afton är dock att jag så flitigt upptager er, att hon går miste om ert älskvärda sällskap. Under detta samtal hade de uppnått det rum, der de begge furstinnorna befunno sig. Prinsessan Sophia var blek, såg nedslagen ut och förklarade att hon icke längre förmådde tvinga sig, utan måste lemna sällskapet för att intaga sina rum. Prins Georg helsade henne vid afskedstagandet ett kallt farväl, utan att bjuda henne armen för att beledsaga henne, då prins Karl, med en blick på sin bror, full af harm och ovilja, vände sig till prinsessan och på det vördnadsfullaste sätt sade: — Behagar Ers durchlaucht stödja sig vid min arm, så vederfares mig en lika oförväntad som oförtjent lycka? Prinsessan gaf honom stillatigande sin arm. Königsmark såg efter dem med en obeskrifligt vemodsfull känsla. Prinsen dröjde icke längre än som behöfdes för att föra prinsessan till hennes rum. Vid återkomsten bjöd han Königsmark på ett parti schack. Icke för att försänka sina tankar i detta djupsinniga spel, utan för det dubbla ändamålet att dölja sina känslor och beröfva den i prinsens ögon förhatliga fru Wieches lika förhatliga syster det rof, efter hvilket hon utspann sina nät. Så förgick aftonen. Knappast hade Königsmark följande morgonen lemnat sängen, innan prinsen inträdde i hans rum. Det låg ett sällsamt uttryck af allvar och tillfredsställelse på hans ansigte. — Aldrig, — sade han och slöt Königsmark i sin famn, — aldrig har jag kännt mig stå i den tacksamhetsskuld till er, som i detta ögonblick! — Tacksamhet? Till mig? — Ni har räddat mig åt en makt, som jag utan er icke skulle lärt känna; ni har lärt mig konsten hur man skall beherrska menniskor. — Detta är att tillskrifva mig för mycken ära! Er godhet för mig förblindar er.