och hvad hans sköna angår, så vet hon redan, att jag älskar henne så litet, som det står i ett manligt hjertas förmåga. Alltså blottställer jag mig för ingenting, men skulle i evighet ångra att låta ett så godt tillfälle gå mig ur händerna att göra dem ett spratt. — Om ni endast blottställde er sjelf, skulle jag icke försöka öfvertala er, emedan jag väl vet att ni skulle lemna mina skäl ohörda, men ni skall blottställa henne, som ni härigenom skulle vilja hämna. Prinsen såg på Königsmark med stora ögon. Detta var en ny sida af saken, som han icke betänkt. — Prins Georg skulle aldrig förlåta denna skandal inför sin gemåls ögon och skulle utan tvifvel i första rummet låta henne umgälla sin vrede. — Anser ni det möjligt? — Otvrifvelaktigt! Öch hans förolämpade älskarinna — hvilka misstankar skulle hon ej kunna ingifva honom mot er? — Smicker, idel smicker! — log prinsen. — Det var en tid då ni kunde skämta så, men den är förbi, och dessa ord utgingo icke från ert hjerta med ert sätt att i dag känna och tänka. Prinsen svarade icke, men tog Königsmark under armen och förde honom genom sällskapsrummen. I det ena mötte han kurfursten med gretvinnan Platen vid handen. Hon gjorde en min af att stanna för att tilltala Königsmark, då prinsen förekom henne med denna fråga: — Har ni sett den nya tafla, hvarmed samlingen i kabinettet blifvit tillökt? — Nej! — svarade hon. — Ett mästerverk törhända? — Ett fuskverk af en dålig skola! Men ni eger sjelf att öfvertyga er. — Och han lemnade henne med en lätt bugning, medförande Königsmark. — Nå, min käre grefve, hvad säger ni om det pillret? — Ått jag fruktar ni dermed retat en fiende mot er. — Det var just den verkan jag åsyftade! Ni skall veta, min grefve, att alltintilldess jag lärde känna er har jag aldrig haft något annat nöje än att reta dem, till hvilka jag kännt mig i ett fiendtligt förhållande, d. v. s. alla inom detta hof. Den enda vinning jag kännt mig ega af min furstliga börd har varit att på den räkningen kunna helt liberalt traktera