trakter och af olika samhällsställning mötts med uppriktig hjertlighet, trots den mycket omtalade parti-söndringen. Detta lärer väl bero dels derpå, att denna söndring icke eger några djupare rötter, dels derpå att det svenska simelaget är så i grunden godhjertadt, att skilda åsigter icke så lätt urarta till personlig bitterhet. Det atheologiska hatet är lyckligtvis ganska främmande för mängden af svenska folket. Efter hvad man vidare förnimmer, lära medlemmarne af det s.k. landtmannapartiet vara fullkomligt herrar öfver andra kammaren. Icke derföre att partiet ännu räknar en bestämd majoritet — på dess sammanträde i Onsdagsafton räknade det blott några och sjuttio röster — utan derföre, att de som skulle utgöra motpartiet ej bry sig om att konstituera sig till en sluten falang. Denna passivitet torde bero på tvenne skäl: 1:o att icke-landtmännen sakna en ledare, kring hvilken de kunna sluta sig, samt 2:o att de vilja låta landtmannapartiet hållas, på det att det må visa hvad det för i skölden och hvad det kan uträtta. De gamle ledarne: Björck, Murn och Nils Larsson i Tullus förmå ej längre sammanhålla en gruppering af så olikartade elementer som dem, hvilka stå utom landtmannapartiet, bland hvilka finnas många, som opponera sig mot all partibildning, såsom varande alldeles omotiverad, andra stå närmare den ene eller andre af de gamle cheferna och kunna derföre ej förmås att inträda under den andres banr. Slutligen menar man, att landtmannapartiets banärförare nu må få visa hvad de duga till. De hafva mycket ordat om de ,,gammal-liberales oförmåga att föra nationen vidare framåt på utvecklingens bana, och de hafva röjt en tydlig sträfvan, att skjuta dem åsido. Må de nu visa hvilka storverk de kunna uträtta! Desse ,gammalliberale?, som nu stämplas såsom stationäre, tro sig hafva, under många föregående år, arbetat träget och troget i fäderneslandets tjenst, så att de äro gerna villiga, att draga sig undan för friskare viljor och låta dessa pröfva sina krafter. Det lider alltså föga tvifvel, att ju de s. k. ,landtmännen komma att om Måndag bestämma utskottsvalen, och skall det bli ganska intressant att förnimma huru trogna de blifva sitt löfte, att dervid handla med mycken liberalitet. Det är ej blott möjligt, utan sannolikt, att så kommer att ske, ty det lärer väl ej vara så lätt, att göra sig qvitt en gammal och bepröfvad erfarenhet. Det är all anledning antaga, att motionernas antal blifver vid den nu ingångna riksdagen mycket reduceradt. Statsregleringen är nu ett ämne af öfvervägande betydelse, och man inser, att nya anslag icke komma att så lätt beviljas, hvadan man hellre uppskjuter sådana framställningar, än blottställer sig för ett afslag. Tillika inser man, att motioner nu ej kunna såsom fordom ingifvas, utan att vara någorlunda fullständigt utarbetade. Utskotten hafva ej numera ett år och derutöfver uppå sig, för att behandla en motion, och skola derföre afslå hvad de ej hinna genomföra. Detsamma gäller också om de kungliga propositionerna, å hvilka äfvenledes de anspråken göras, att de skola vara ej blott omsorgsfullt genomtänkta, utan ock väl utarbetade. Naturligtvis talas det nu endast om besparingar. De måste också göras, såvida statens inkomster och utgifter skola åter bringas i jemnvigt, utan att nya skatter påläggas. Vi önska den öppnade riksdagen insigt och kraft att lösa denna svåighet på ett för den allmänna välfarden tillfredsställande sätt, och skall nationen då icke klaga öfver ow också en och annan reform får tillsvidare hvila, för att så mycket kraftigare upptagas, när de föreliggande ekonomiska kriserna blifvit lyckligt öfvervunna. Staden och Länet,