Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 januari 1868, sida 3

En Nyärsnatt i lägor. Från sin fästmös hem en yngling vandrade en nyårsqväll. Myriader klara stjernor strålade på him. lens päll. ch han blickade mot höjden, såg i hvarje i stjernas brand sEvighetens ljufva löften, skrifna af Allsaders hand. Men då tänkte han på vären, på dess blå och hvita krans soch dess gloria af strålar och dess milda . blickars glans Och dess här af goda andar — ack, en ö uft förnimbar slägt, sSom i skogen sprider balsam, lif och helsa i hvar flägt. Hvarför tänkte han på våren i den kalla nyårsqväll? Jo, för det, att vid den tiden han ju skulle, , öfversäll, Föra Lydia som jnaka till sitt eget vackra em. Många veckor dessförinnan — tyst han gick och täljde dem. Som han gick han plötsligt hörde larm och skrik. Han såg sig om. sStannade med liflig undran hvarifrån allt i buller kom. 0, der var ju rödt på himlen; kolsvart Å rök upphvirflade. Det var vådeld i den gården, som helt nyss han lemnade. IGud! — Den unge mannen ryste. Pulsen, hjertat stilla stod. Ssällösk stirrade hans öga, på den purpurröda flod, Som alltmer sig spred på himlen — dock, o i nästa ögonblick Ätervann han sin besinning och med ens han vingar fick. Ja, han sprang, som ingen annan springer. Vägen var dock lång, Fring hans arma bröst förtviflan slog sin mantel gång på gång. Och han dignade till marken och han reste sig igen, Gården, målet för hans sträfvan, nådde han då ändtligen. Dock, o himmel, hvilken anblick, hvilket väsen, hvilket brak! Millioner röda tungor slickade båd vägg och tak; Och de hväste liksom ormar, och de surrade som bin. Ur hvar glugg en eldens dämon grinade med djefvulsk min. Jemrande, till hälften klädda, sprungo menskorna omkring, Och der lossnade en bjelke och en stämma ropte: spring! Möbler, husgeråd och kläder voro kastade i hög, Och kring denna hemska samling en kaskad af gnistor flög. Lydia! Lydia! ropte Herman (det var unge mannens namn). Och han lopp omkring, förtviflad, och han sträckte ut sin famn. Nu först saknade man henne. Hvar var Lydia? Hur man sprang Om hrarannan! Namnet Lydia ifrån femti munnar klang. Fader, moder, syskon, alla ropa, svar ej någon får; Ingen vågar sig i huset, som i väldig flamma står; Ty der lurar marterdöden ofvan fallna trappors mängd, För den djerfve, som den trotsar, återvägen snart är stängd. Ve! der tränger ju ett nödrop genom gråt och skrik och larm, Och deruppe syns ett hufvud och der sträcker sig en arm. Lydia! Lydia! Herman ropar, ,om jag( dig ej rädda kan Vill jag dö med dig! så sad han och bland lågorna försvann. Dödsblek stod den häpna mängden och dess klagan gränslös var, Ingenting förmådde rädda detta arma unga par; Huset störtade tillsamman, straxt, och när man gräfde sen, Ibland rykande ruiner fann man deras brända ben. Hvilket nyår! Hvilket bröllop! — O, Du milde Himlafar! Du, som lifvets våg och dödens uti Dina händer har, Icke få vi fråga: Jwarför? då vi blicka upp mot skyn, Endast vörda Dina lagar och välsigna Din HAMmL Amir rr ÄV ————— -O U — —